Annons

Fiskfarmer till havs framtidens fiske?

Människans rovdrift på fisk liknar jakten som utrotade många djur på land för tusentals år sedan.

Efter en halvtimmes fiske på Böchers bank i Kattegatt vinschar undersökningsfartyget Argos upp trålen. I fångsten finns bland annat skarpsill, vitling, sandskädda, och - en enda torsk. Den är stor som ett lillfinger och väger fyra gram.

- Det här är väl inte precis något som en yrkesfiskare skulle jubla över, säger Joakim Hjelm, marinbiolog på Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil och vetenskaplig ledare ombord på Argos.

Det är klarväder och full aktivitet under däck. Fiskeriverkets personal står vid ett löpande band och sorterar fångsten för vidare analys. Fartyget är ute och provfiskar under tre veckor för att ta reda på hur mycket fisk som finns kvar. För torsken är läget dystert.

- Här i Kattegatt har bestånden av lekmogen torsk minskat med över 80 procent sedan år 1970, säger Joakim Hjelm.

Torsken i Skagerak och Nordsjön har minskat nästan lika mycket från den högsta uppmätta noteringen år 1970. Det visar statistik från Internationella havsforskningsrådet, ICES, som för femte året i rad har avrått från allt torskfiske i Kattegatt. Nästan lika länge har rådet rekommenderat att torskfisket i Skagerak och Nordsjön bör upphöra. Men EU:s ministerråd har varje år beslutat att låta fisket fortsätta, om än med något lägre kvoter.

Under det senaste seklet har mängden stora rovfiskar i haven minskat till mindre än en tiondel, enligt en rapport om det marina fisket som Royal Society i London publicerade förra året. Bland de hårt drabbade arterna finns torsken - en av världens viktigaste matfiskar, och den ekonomiskt mest betydelsefulla arten inom svenskt fiske.

Enligt rapporten har tjugo undersökta bestånd av torsk i Nordatlanten minskat till mellan 1 och 10 procent av historiska nivåer. Och i den innersta delen av Gula havet utanför Kina har den totala mängden fisk minskat till 5 procent på mindre än ett halvsekel. Samtidigt har mängden hajar i Mexikanska golfens fria vattenmassor minskat till 1 procent. I en genomgång av planetens ekosystem som publicerades i fjol slog FN fast att fiskekrisen är ett av världens viktigaste miljöproblem.

Rovdriften har en lång historia

Fiskeindustrin har tacklat nedgången främst genom att börjat tråla efter nya arter på allt större djup (bild 7). Trots det har fångsterna i världshaven dalat ända sedan i mitten av 1980-talet (bild 4). FN:s fackorgan för livsmedels- och jordbruksfrågor, FAO, räknar med att tre fjärdedelar av världens fiskbestånd är fullt utnyttjade, överfiskade eller utfiskade.

Människans rovdrift på vilda djur har en lång historia. Hittills har de mest påtagliga förändringarna skett på landbacken. Kort efter att Homo sapiens kom till Australien för närmare 50 000 år sedan försvann en lång rad stora pungdjur. Undersökningar från Nordamerika tyder på att kontinentens jägare snabbt gjorde slut på jättetrögdjur, kameler och ytterligare ett par dussin andra stora djurarter för drygt 10 000 år sedan. Det ohållbara jägar- och samlarlivet ersattes med tiden av odlade grödor och domesticerade djur som getter, grisar och kor.

- Motsvarande förändring är oundviklig även i havet, säger John Marra, biologisk oceanograf vid Columbia University i New York, USA.

Dagens marina fiskodlingar ligger som regel nära kusterna. John Marra anser att det kommer att behövas betydligt större odlingar även långt ute till havs för att förse mänskligheten med mat i framtiden. Än så länge befinner sig oceanernas storskaliga fiskfarmer på idéstadiet. Bland förslagen finns gigantiska nätburar som ska fyllas med yngel utanför Florida. Tanken är att fiskarna sedan ska växa till sig under flera månader medan burarna driver med strömmarna till Europa. Andra forskare talar om fiskodling ute till havs i burar förtöjda vid bottnen.

I USA har politiker tagit fasta på idéerna. Förra sommaren föreslog Bushadministrationen att det ska bli tillåtet att odla fisk upp till 200 sjömil från land. Kritiker påpekar att en odlad rovfisk äter foder i form av annan fisk motsvarande flera gånger sin egen vikt innan den är slaktfärdig. Därmed blir odlingen en nettoförlust av mat. Dessutom har odlingar längs kusterna visat sig släppa ut kemikalier, foderrester och levande fiskar som skiljer sig genetiskt från ursprungliga bestånd. Samma sak kan skada miljön ute till havs. Ett ytterligare problem är att sjukdomar lätt får fäste och sprider sig där fiskar lever trångt.

John Marra tror att problemen går att lösa och menar att odlingar till havs kan rädda hotade arter från att försvinna helt.

- I haven kan man ha nationalparker precis som på land, säger han.

Torsken försvann efter 400 år

Att hänvisa livets marina mångfald till nationalparker vore att ge upp alldeles för lätt, anser Jeffrey Hutchings, biologiprofessor vid Dalhousie University i Halifax på Kanadas östkust.

- Det finns fortfarande hopp. Vad som behövs är att politikerna börjar ta hänsyn till vetenskapen och inte bara till industrin, säger han.

Jeffrey Hutchings skulle mycket väl ha kunnat vara allt annat än hoppfull. Han har på nära håll studerat historiens hittills värsta fiskekollaps. Havet öster om Newfoundland var ett av världens viktigaste områden för torskfiske i 400 år. I början av 1960-talet fanns nästan två miljarder könsmogna torskar i området. I dag återstår bara någon procent. Enligt den mest nedslående uppskattningen finns så lite som en promille av torskarna kvar.

Överfisket utanför Newfoundland tog fart i början av 1960-talet. Bottentrålare från Spanien, Portugal, Västtyskland och Sovjetunionen tog hem stora fångster från internationellt vatten. År 1977 utvidgade Kanada tillsammans med många andra länder sin exklusiva ekonomiska zon till 200 sjömil. Utländska trålare försvann, och torsken kunde återhämta sig under några år. Sedan investerade kanadensiska fiskare i stora bottentrålare och fisket ökade på nytt.

I mitten av 1980-talet märkte kustfiskare att torskarna som fastnade i deras nät blev allt färre och mindre. Det kanadensiska fiskeridepartementet tillsatte en utredning som kom fram till att det kanske var lägre temperaturer i vattnet som fått torskarna att lämna kusten. Men snart kom nya varningssignaler. Fiskeridepartementet använde två mått på beståndet av torsk: dels mätningar från undersökningsfartyg, dels rapporter om trålarnas fångster. De två måtten började glida isär. Undersökningsfartygen fick allt mindre fisk, medan trålarnas fångster blev större.

- Skillnaden berodde på att de kommersiella fiskarna helt enkelt blev effektivare, säger Jeffrey Hutchings.

År 1990 började forskare varna på allvar för att torsken var hotad utanför Newfoundland. Larmet ledde till att kvoterna sjönk något, dock inte så mycket som forskarna ville. I juli 1992 stängdes fisket helt. Men då var det för sent.

Kollapsen blev lönsam

Nu har det gått 14 år sedan fisket kraschade. Fortfarande syns inga tecken på återhämtning i de värst drabbade vattnen. Ett skäl till det är att de riktigt stora fiskarna är borta. En torsk kan leva i över ett kvartssekel, och blir med åren allt bättre på att fortplanta sig. Honor som hunnit växa sig stora lägger mer rom, och fler av deras larver överlever.

Hårt fiske under många år påverkar beståndet så att torskarna som finns kvar blir könsmogna allt tidigare, sannolikt på grund av genetiskt urval. Det påverkar torskens hela livscykel, bland annat så att färre fiskar blir riktigt gamla. Stora fiskar i ett hårt pressat bestånd löper också större risk att bli uppätna av sälar, enligt Jeffrey Hutchings. Numera finns det nästan inga torskar äldre än sex år utanför Newfoundland, trots att torskfisket är nedlagt.

Ett annat skäl till att torsken inte har kommit tillbaka kan vara att arter som sill och makrill har ökat i antal. Vuxna torskar äter både sill och makrill, som i sin tur äter torskarnas ägg. Färre vuxna torskar kan alltså innebära att de fiskar som äter torskägg blir fler.

Historien visar att fiskestopp faktiskt kan leda till återhämtning. I delar av Nordsjön upphörde nästan allt fiske under andra världskriget. När freden kom blev fångsterna större än före kriget. Men ingen vet hur lång tid det tar för dagens mest pressade fiskbestånd att repa sig. Risken finns att vissa arter försvinner för gott och att en ny ekologisk balans uppstår.

I havet utanför Newfoundland har räkfisket plötsligt slagit nya rekord. Även krabb- och hummerfisket blomstrar. Den nya situationen innebär att den lokala fiskeindustrin tjänar mer pengar än någonsin. Men det är en klen tröst för Jeffrey Hutchings. Han är bedrövad över att många politiker i Europa verkar strunta i vad som hände i Kanada.

- Här har vi historiens bästa exempel på en fiskerikollaps, och ingen har lärt sig något, säger han.

Kustnära fiske är nästan borta

Men det svenska västerhavet skiljer sig från fiskevattnen utanför Newfoundland. Våra torskar växer snabbare, vilket innebär att de kan vara tåligare mot utfiskning. Trots det har lokala bestånd längs Bohuskusten redan kollapsat, enligt Henrik Svedäng på Havsfiskelaboratoriet i Lysekil. Tillsammans med forskare vid Tjärnö marinbiologiska laboratorium har han gjort genetiska undersökningar som tyder på att torsk förekommer i många lokala varianter, ungefär som laxen. Ute i havet lever de tillsammans, men när det blir tid för lek letar de sig gärna tillbaka till sina födelsetrakter. Torsk är alltså inte en och samma sak överallt.

- I Skagerak är de lokala lekbestånden nästan helt utslagna, säger Henrik Svedäng.

Fiskeriintendenternas bokföring av det kustnära garn- och krokfisket vid Bohuskusten från 1920-talet fram till år 1960 visar att de registrerade fångsterna av torsk uppgick till ungefär 500 ton per år. I dag är det fisket nästan helt borta. Lokala bestånd finns kvar i Gullmarsfjorden, Havstensfjorden och Kosterfjorden. I övrigt är flertalet torskar längs Bohuskusten gäster på genomresa, enligt Henrik Svedäng och hans medarbetare. Åren 2001 och 2003 var relativt goda för den torsk som leker i Nordsjön. Deras ägg och larver drev mot Bohuskusten. Där utvecklades de till ungtorsk, vilket ledde till förhoppningar om att fisket var på väg att återhämta sig vid Bohuskusten. Men efter ett och ett halvt år försvann nykomlingarna utan att lämna kvar något lokalt lekbestånd. Provfiske och märkning av fiskar visar att torskarna vandrade tillbaka ut mot Nordsjön.

- På liknande sätt är det också med bleka. Fångsterna låg på över 1 000 ton per år under 1950-talet. I dag är de nere på 30-40 ton i både Kattegatt och Skagerak. Även kolja fanns rikligt i Kattegatt, och nu är den fullständigt borta. Det är ingen omöjlighet att även torsken går samma väg, säger Henrik Svedäng.

Fiskar blev rödlistade

I fjol hamnade torsk, bleka, kolja, långa, piggvar och ål på Artdatabankens lista över hotade arter. Sveriges Fiskares riksförbund kritiserade rödlistningen, trots att den inte ger arterna något lagligt skydd. På sin webbplats skriver förbundet att det finns gott om torsk i alla storleksklasser i både Kattegatt och Skagerak.

- Det är helt fel. I synnerhet de stora fiskarna blir mer och mer sällsynta, säger Joakim Hjelm på Fiskeriverkets havsfiskelaboratorium i Lysekil.

Fiskeriverket har ett något komplicerat förhållande till yrkesfiskarna. Å ena sidan har myndigheten makt över hur fisket ska gå till. Å andra sidan är verket beroende av att samarbeta med yrkesfiskarna. Fiskeriverkets biologer följer med fiskebåtar för att undersöka fångster, redskap och mängden fisk som kastas över bord. Forskarna behöver uppgifter både från det vetenskapliga provfisket och från yrkesfiskarna för att räkna ut hur stora bestånden är. Men yrkesfiskarna har periodvis vägrat släppa ombord biologerna, bland annat på grund av att man ansett att Fiskeriverket sprider överdrivet dystra uppgifter om bestånden av torsk. Många yrkesfiskare misstror den officiella statistiken och berättar om goda fångster. Men Joakim Hjelm anser att enstaka rapporter om goda fångster inte förändrar bilden i stort.

- Ju färre fiskar det finns i ett bestånd, desto mer klumpar de ihop sig. Därför kan man fortfarande få mycket fisk om man bara fiskar på rätt ställe, säger han.

Tonen mellan forskare och yrkesfiskare är stundtals hätsk. Olof Lindén, professor i marin miljövetenskap vid World Maritime University i Malmö, vill lägga ner allt kommersiellt fiske i Sverige. Det skulle betyda att landets knappt två tusen yrkesfiskare blir tvungna att söka nya jobb.

- Det är väl klart att man inte kan fortsätta med en verksamhet som håller på att förstöra en naturresurs för kommande generationer, säger Olof Lindén.

Kerstin Johannesson, professor i marin ekologi och chef för Tjärnö marinbiologiska laboratorium, håller med om att det rent biologiskt skulle vara bra för bestånden om fisket läggs ner. Men samtidigt skulle det traditionella småskaliga yrkesfisket längs kusterna försvinna.

- Då förlorar vi något som hör till den svenska kulturen, ungefär som samekulturen och rennäringen, säger hon.

Kritik mot kvoter

Kerstin Johannesson ingår i Miljövårdsberedningen, regeringens råd i miljöfrågor, som nyligen blev klar med en statlig utredning om hållbart fiske. Utredarna vill att staten ska minska fiskeflottan genom att till exempel köpa upp stora fiskebåtar och ta dem ur trafik så snart som möjligt. Fiskeriverket räknar med en överkapacitet på 40-60 procent både i Sverige och inom resten av EU. Utredarna är också kritiska mot dagens system med kvoter för enskilda fiskarter. Torsk och kolja hamnar ofta i samma trål. När kvoten för torsk är slut kan det fortfarande vara tillåtet att tråla efter kolja. Då blir yrkesfiskarna tvungna att kasta torskar över bord - som redan är döda. Kerstin Johannesson hör till dem som hellre vill sätta en gräns för själva fiskearbetet, alltså för redskapens kapacitet och tiden till sjöss, och låta yrkesfiskarna sälja all fisk de får upp, oavsett art. Dessutom vill hon ha fler och större helt fiskefria områden för att skydda hotade bestånd. Den här typen av förslag har stötts och blötts i åratal. Men nu börjar tiden tryta, enligt Kerstin Johannesson. Risken finns att något i stil med den kanadensiska kollapsen drabbar torskfisket i Sverige.

- Några fjordbestånd är redan där. I övrigt kanske vi har en tid på mellan tre och fem år kvar. Fiskeriverkets experter har ju definierat de flesta bestånden vi fiskar på som under biologiskt säkra gränser, och ett sådant bestånd kan kollapsa när som helst, säger Kerstin Johannesson.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Det är ett under att argos får något alls man kunde trålat med ett par lång kalsonger å fått samma resultat jämför gärna med danska forskare som prov fiskat i kattegatt dom har fått otroliga mängder torsk som inte finns.¨Det är dax för forskare å inse att fisket har svängningar nu har vi haft några år med otroligt mycke torsk men det kommer sämre tider igen så har det varit ialla tider det fanns ju någon anledning till att våra förfäder begav sej till island å fiska.Men det blir väll som vanligt att forskarnas resultat kommer 4-5 år efter verkligheten.

Lägg till kommentar