Annons

Mysteriet med Pekingmänniskan

Vart tog skeletten vägen?

På 1920-talet hittade två unga paleontologer från Uppsala de första spåren av Pekingmänniskan, som man då trodde var världens äldsta människa. Pekingmänniskan accepterades så småningom som en ny människoart.

Sökande efter förmänniskor eller hominider startade vid mitten av 1800-talet. När skolläraren Johann Carl Fuhlrott år 1856 fann en skalle i ett kalkbrott i Neandertal, en mil öster om Düsseldorf i Tyskland, förstod han inte riktigt vad det var. Han tog kontakt med en biologiprofessor i Bonn, Hermann Schaafhausen, som ansåg att det var en primitiv förmänniska. De båda presenterade fyndet för en vetenskaplig krets, men ingen var riktigt intresserad.

Felande länk söktes

Att människan skulle ha haft en utvecklingshistoria var då ännu inte accepterat eller ens framlagt som teori. Även om man inte direkt trodde på Bibelns skapelseberättelse, var det ingen som tänkte sig att människan skulle ha genomgått flera stadier av utveckling. Biologen Henry Thomas Huxley ansåg att Neandertalaren var en apa kort och gott. Patologen Rudolf Virchow trodde att det var fråga om en människa som lidit av engelska sjukan, rakitis, och som dessutom varit i slagsmål och fått kraftiga valkar ovanför ögonen.

Så kom Charles Darwin med sin bok Om arternas uppkomst (1859), och där fanns ju - liksom senare i Människans härledning och könsurvalet (1871) - en teori som kopplade ihop människan med aporna. Om det fanns släktskap mellan apan och människan, så var dock avståndet ganska stort mellan dem. Då borde det finnas en felande länk i kedjan, ett eller kanske två stadier som kunde visa kontinuiteten mellan apa och människa. Sökandet efter den felande länken blev intensiv under andra hälften av 1800-talet.

En som bidrog till diskussionen var Ernst Haeckel, en berömd biolog som skulle bli Darwins främste vapendragare i Tyskland. Han utgav en "naturlig skapelselära", Natürliche Shöpfungsgeschichte, 1868, där han beskrev människans utveckling i tjugotvå stadier, där det sista stadiet motsvarade den moderna människan. Han påpekade dessutom att människoaporna hade funnits och fanns mest i Ostasien, varför man borde söka människans ursprung där. En som tog fasta på detta var den nederländske läkaren Eugène Dubois, som var besatt av tanken att hitta den felande länken. Han tog tjänst som militärläkare i nederländska armén, först på Sumatra och sedan på Java. På Java fann han åren 1891-92 en skalle, två kindtänder och ett lårben. Därmed var Javamänniskan definierad. Dubois fick trots detta inte någon riktig respons, och då ilsknade han till och låste in sina fynd. På trettio år fick ingen annan se dem.

Jakten fortsatte

År 1907 fann man utanför tyska Heidelberg en underkäke, som representerade vad som kom att kallas Heidelbergmänniskan. I byn Piltdown i Sussex i Storbritannien fann en amatörforskare, Charles Dawson, år 1912 en skalle och en käke som förbryllade forskarna. Skallen tycktes komma från en människa medan käken liknade en apas. Emellertid var tänderna nednötta som hos en människa. Framstående specialister kliade sig i huvudet, men Piltdownmänniskan, Eoanthropus dawsoni, accepterades till en början av de flesta som en hominid, en förmänniska. (År 1955 förklarades fyndet vara ett falsarium.)

Nu kommer svenskarna in i bilden. Geologen Johan Gunnar Andersson, "Kina-Gunnar", som forskat i Polarhavet och som deltagit i Otto Nordenskjölds ryktbara expedition till Antarktis, tog 1914 tjänst i Kina som rådgivare åt kinesiska regeringen. Han skulle i första hand leta järnmalm och stenkol, men han intresserade sig för mångahanda ting. Han upptäckte en hel stenålderskultur, Yangshaokulturen, och han hemförde mängder av keramik och andra föremål som nu bildar kärnan i Östasiatiska museet i Stockholm.

Med tand i fickan

Andersson intresserade sig också för fossila djurrester: ben, tänder, käkar, kotor och skelett efter elefanter, hästar, hyenor och massor av andra djur. Ofta malde kineserna ben och tänder, som enligt myten hade tillhört drakar, till pulver och sålde detta på apoteken som medicin. På grund av det kommersiella värdet ville ingen avslöja var "drakbenen" fanns, men Andersson lyckades med hjälp av svenska missionärer ta reda på viktiga fyndplatser.

Eftersom Johan Gunnar Andersson inte var paleontolog, behövde han en sådan. Han skrev till sin vän Carl Wiman, professor i paleontologi i Uppsala, och bad honom skicka någon lämplig person. Wiman lät budet gå till en ung medarbetare, en österrikare vid namn Otto Zdansky, som åtog sig uppgiften. När han kom till Peking fick han i uppdrag att gräva i en kulle några mil väster om huvudstaden. Den kallades kycklingbenskullen, eftersom där fanns så många kyckling- och fågelben.

Efter några veckors arbete hittade emellertid Zdansky något annat - en tand från en hominid! Han sade ingenting till någon utan stoppade den i fickan. Därefter fortsatte han med andra utgrävningar. Han fann käkar och skelett efter fåglar och landdjur, bland annat kamel, sabeltandstiger, noshörning, giraff och flera arter av dinosaurier, bland annat en helt okänd art. Dessa fynd finns numera på Evolutionsmuseet i Uppsala.

Enligt överenskommelse forslades lådor med utgrävt material till Carl Wiman i Uppsala för analys. Efter hemkomsten till Uppsala i januari 1924 arbetade Zdansky vidare med Kinamaterialet, och då hittade han en andra tand. Fortfarande sade han ingenting. Många har undrat över orsaken till denna tystnad. Själv förklarade Zdansky att han ville skriva färdigt sin stora monografi över hela grottan och utgrävningen av den. Han förstod vilket rabalder det skulle bli om nyheten om hans fynd blev känt, och han ville arbeta i fred.

År 1926, i samband med ett besök av den svenska kronprinsen (senare Gustav VI Adolf), offentliggjordes Zdanskys fynd. Kronprinsen var ordförande i den Kinakommitté som skaffade pengar till utgrävningarna, och nu ville man ordna ett vetenskapligt högtidssammanträde för att berätta om sina resultat. Johan Gunnar Andersson bad Wiman om vetenskapliga "nyheter", och Wiman frågade Zdansky. Då plockade denne fram sina tänder, som han förvarande i en liten glasburk i sin bokhylla.

Det blev, som Zdansky förutsett, stort rabalder. Andersson redogjorde för Zdanskys fynd och visade bilder. Det blev alldeles tyst i lokalen. Alla förstod innebörden - nu hade världens äldsta människa hittats! Nyheten kablades ut över världen, fyndet beskrevs i artiklar i Nature och Science. Nu skulle det bli stora utgrävningar. Amerikanerna tog över arbetet, och Rockefeller Foundation gick in med pengar. Zdansky blev erbjuden anställning som ledare vid Zhoukoudian men tackade nej, eftersom han just hade accepterat en tjänst som professor i Kairo. Budet gick då till en annan av Wimans elever, Birger Bohlin, som anlände till Peking i april 1927. Mot slutet av sommaren fann Bohlin ytterligare en tand, som tycktes härröra från samma typ av varelse som Zdanskys fynd.

En ny människoart

Chefsanatomen vid det amerikanska institutet, Peking Union Medical College, kanadensaren Davidson Black, studerade nu de tre tänderna, Bohlins fynd samt bilder och avgjutningar av Zdanskys fynd. Black fann att dessa fynd, tillsammans med omgivande detaljer på själva fyndplatsen, utgjorde bevis för en ny människorart, som han kallade Sinanthropus pekinensis, eller i vardagligt tal Pekingmänniskan. Man trodde att hon kunde vara närmare en miljon år gammal. Numera anser man att hon levat för 550 000-300 000 år sedan, och man vet att hon kunde använda eld och tillverka enklare redskap.

De systematiska utgrävningarna med Rockefellers pengar blev framgångsrika. Man fann snart en hel skalle, flera käkar och tänder och snart ytterligare skallar. När grävningarna fick avbrytas 1937 på grund av japanernas ockupation av Kina, hade Bohlin hittat fossila delar från fyrtio olika individer av Pekingmänniskan. De förvarades i det amerikanska institutet i Peking.

Dagen efter bombningen av Pearl Harbor, den 8 december 1941, kom japanerna för att ta hand om de redan världsberömda fynden av Pekingmänniskan, men de var spårlöst borta. Det enda man hittade var avgjutningar av skallar, tänder och käkar. Men originalen var och har förblivit borta. Det enda som finns kvar är tre tänder som ligger i ett kassaskåp i Uppsala. Ibland har röster höjts för att tänderna skulle lämnas tillbaka, men den motsatta åsikten har också framförts. Det var tur, menar många, att tänderna fanns i Sverige och inte i Kina, särskild under kulturrevolutionen (1966-76), då mycket förstördes.

Vart tog då lämningarna efter Pekingmänniskan vägen? Ingen vet. Uppenbarligen hade fynden packats ner i två stora lårar för att sättas i säkerhet under kriget. Eventuellt skulle de föras till USA, och i så fall kan de ha förts ombord på ett amerikanskt fartyg som sänktes av japanska jagare. Eftersom ingen kan ge fullständigt besked har spekulationerna fortsatt. En del kineser anser att japanerna tagit hand om fynden, japanerna tror att amerikanerna har fynden, och amerikanerna menar att det kanske är kineserna själva som håller dem gömda. Spekulationerna har pågått ända sedan 1941. Belöningar har utlysts, teorier har framförts och samtida vittnen har framträtt i omgångar. Flera böcker har skrivits, även romaner och detektivhistorier. Men gåtan förblir en gåta.

Det är en stor förlust eftersom man inte kan datera lämningarna. Originalen kan aldrig fullt ut ersättas av de avgjutningar som gjordes.

Asien hög status

En analys av detta spännande drama måste koncentrera sig på några frågor av särskild vikt. Varför sökte man urmänniskan just i Asien? Vi har redan sett att Haeckel och andra hade vetenskapliga orsaker att förorda Asien, med tanke på människoapornas hemvist, men det fanns kanske andra orsaker. Samtidigt med Pekingmänniskan upptäckte Raymond Dart den första urmänniskan i Afrika, vad han kallade Australopithecus. Han hävdade att detta var den äldsta urmänniskan, men ingen var intresserad av att lyssna på honom. Efter en tid tröttnade han och hans forskningar upphörde. De skulle tas upp tolv år senare då Robert Broom fortsatte utforskningen av Afrika som skulle bli så givande, och där man i dag placerar människans ursprung.

Man kan inte frigöra sig från misstanken att det låg kulturella värderingar bakom bemötandet av Dart. De ledande brittiska forskarna, Grafton Elliot Smith och Arthur Keith, hade fullt upp med andra fynd, dels mysteriet med Piltdownmänniskan, dels den nya Pekingmänniskan. Utan att det sades rent ut var det nog så att man gärna ville finna urmänniskan i Europa. Och fanns den inte där, kunde Asien tänkas som ett acceptabelt alternativ. Afrika hade inte någon hög status, medan däremot asiaterna - med de gamla kinesiska och japanska kulturerna - hade gott anseende. På så vis styrdes forskningen i en viss riktning och försenade därmed utforskandet av människan.

En annan fråga gäller Otto Zdanskys uppträdande. Somliga har ansett att det var oetiskt att hemlighålla forskningsresultatet. Han borde ha tänkt på forskarvärlden och allmänheten, inte på sig själv. Nu var Zdanskys situation mycket ovanlig. Han fick ingen lön för sitt arbete, bara resa och uppehälle. Innan han tog anställningen krävde han att få förtursrätt till beskrivning av de fynd han gjorde. Det var hans sätt att kompensera den uteblivna lönen, han kunde bygga på sin karriär i stället. Hans egen förklaring till hemlighållandet var säkert riktig. Han ville i lugn och ro kartlägga grottan i Zhoukoudian, innan han lät bomben brisera. Så blev det också. När han år 1926 fick frågan om han hade några vetenskapliga nyheter, var han klar med monografin över grottan. Därför kunde han berätta om sina fynd.

Prioritet i historien

En tredje fråga handlar om vetenskaplig prioritet. Otto Zdansky, och i viss mån även Birger Bohlin, har ignorerats av historieskrivningen. Äran har i stället tillfallit Johan Gunnar Andersson och Davidson Black. Andersson var utan tvivel initiativtagaren och den drivande kraften bakom utgrävningarna, och Black var den som identifierade och namngav Pekingmänniskan. Men det är inte det saken gäller. Vem har då förstahandsrätt till själva upptäckten?

En del menar att upptäckten i sig inte är viktigast. Ibland kan det vara en grävningsarbetare utan vetenskaplig skolning som bara råkar göra fyndet. Den som står för den vetenskapliga upptäckten är den som förstår värdet av fyndet, som identifierar det och sätter in det i sitt sammanhang. Nu råkar det vara Zdansky som uppfyller alla dessa krav. Han gjorde det faktiska fyndet, han beskrev det och han identifierade det som en hominid från kvartärtiden. Man kan till och med säga att Zdansky gjorde en klokare bedömning än Andersson och Black. Han gav fyndet en säkrare datering och beskrivning, men han ville inte se det som en ny art. Han ville över huvud taget tona ner det sensationella. Även där hade han rätt. Pekingmänniskan räknas nu till Homo erectus, samma art som Javamänniskan och Heidelbergmänniskan.

Vetenskapshistorien innehåller många liknande strider. Vem var först med upptäckten av lymfkärlen, Olof Rudbeck eller Thomas Bartholin? Vem upptäckte syret först, Carl Wilhelm Scheele, Joseph Priestley eller Antoine Laurent de Lovoisier? Både Rudbeck och Scheele var först med den faktiska upptäckten, men deras medtävlade kom först med en tryckt skrift om saken.

I fallet med Pekingmänniskan är läget något annorlunda. Johan Gunnar Andersson har gjort memoarliknande beskrivningar, framför allt Den gula jordens barn (1932), där han inte precis undanhållit sina egna insatser. Praktiskt taget alla historieskrivare har följt honom i spåren och ordagrant återgett episoder som talar till hans fördel. Automatiskt har då Otto Zdansky och Birger Bohlin kommit på undantag.

Även om Pekingmänniskan tidsmässigt har passerats av alla möjliga hominidfynd från Afrika, så har hon fortfarande mycket att berätta om våra äldsta förfäder.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag har läst böckerna "Möten med urtidsmänniskan" av G.H.R. von Koeningwald och "Sydvart" av Rolf Blomberg, och i dessa böcker framgår det att Professor Koningswalds alla Pekingmänniskoreliker gömdes i glasburkar och grävdes ner i i Rolf Blombergs köksträdgård på Java under Japanernas okupation av Indonesien under andra världskriget. Vad som hände sen har jag glömt, och jag orkar inte läsa om böckerna. Men de kanske går att hitta på bokborsen.se eller på någon loppmarknad.Happy hunting /// Ulf Ö.

Bra artikel

Lägg till kommentar