Annons

Svenskan tynar i Finland

Sverige förlorade Finland 1809 - men Finland förlorade aldrig Sverige. Mycket av det svenska har levt kvar i vårt östra grannland, och det svenska språket har status av nationalspråk. Men nu befinner sig svenskan i ett trängt läge.

Under 600 år var Finland en del av det svenska riket. När Sverige förlorade den östra rikshalvan 1809 blev en stor svenskspråkig befolkning kvar på andra sidan Bottniska viken. Runt sekelskiftet 1800 talades svenska av nästan var femte invånare i det som för länge sedan kallades Sveriges Österland. Och det var inte bara eliten med ämbetsmännen, handelsmännen och vetenskapsmännen. Desto fler var de svensktalande fiskarna och bönderna på Åland och utmed kusterna i nuvarande Nyland, Åboland och Österbotten.

Österland hade, liksom andra perifera landsändar som Norrland, införlivats i det svenska riket vartefter detta utvidgades. Där fanns ingen riksorganisation att tala om före den svenska, som kom samtidigt med kristnandet. Nomadiserande stammar gick över till kristendomen eftersom kyrkans administration kunde hjälpa till att skydda mot härjningarna från öster. Kyrkan kom därför att på sätt och vis betyda mer i Österland än i resten av Sverige.

Den svenska kolonisationen

Hur länge det har talats svenska i Österland tvistar forskarna om. Kom svenskspråkiga flyttande före eller efter kristnandet? Någon gång på 1200- eller 1300-talet hade de i alla fall nått obebodda områden i inlandslandskapet Tavast. Den tunga lerjorden krävde vändplogar, en nymodighet som inflyttarna hade med sig. Sedan avstannade den svenska kolonisationen, sannolikt till följd av digerdöden och andra epidemier. Så småningom uppstod det språkbälte som har bestått till våra dagar.

Vad som hade hänt med det språkbältet om Sverige inte hade sprängts i två delar går meningarna också isär om.

- Då hade Finland blivit svensktalande, säger Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet. Det pågick en försvenskning av Finlands befolkning.

Han påpekar att det inte är en populär åsikt. Det uppfattas som om det finska självt inte skulle ha haft tillräcklig bärkraft. Och hans svenska kollega på andra sidan Östersjön, Torkel Jansson, professor i historia vid Uppsala universitet, håller inte med honom om graden av försvenskning.

- Nej, lagar och förordningar fanns redan på både svenska och finska. Liksom Bibeln, Katekesen och Psalmboken. En finskhetsrörelse hade uppstått i alla fall.

Också prästerna talade finska. Reformationen hade sett till att det predikades på folkspråken i kyrkorna.

När så Sverige förlorade den östra rikshalvan fick befolkningen välja om de ville bli svenska eller ryska undersåtar. Men få valde att bege sig till Sverige.

- Nej, varför skulle de göra det? säger Torkel Jansson. Det var inte så mycket bättre här.

Det här var före nationalismens dagar; några nationella känslor fanns knappast. Språket var inte en symbol för staten. I Sverige talades många språk. Förutom svenska och finska även samiska, tyska, franska, latin och nederländska. Det som gällde var i stället lojaliteten mot kronan och den lutherska tron. Kronan var lika med konstitutionen, det vill säga vilka rättigheter man hade.

Efter 1809 blev Finland visserligen ett storfurstendöme under den ryske tsaren men fick behålla de svenska lagarna och kyrkan. Man behöll alltså författningarna från Gustav III och det lokala självstyret i socknarna. Den svenska ståndsriksdagen blev till fyrståndslantdagen. Och man behövde inte konvertera till den rysk-ortodoxa tron.

- Finland var ordentligt ordnat sedan Gustav Vasas dagar, så ryssarna aktade sig för att förändra något, säger Torkel Jansson. Som den konglomeratstat Ryssland var hade den respekt för olika slags styren inom riket.

Torkel Jansson ställer frågan: Om nu Sverige förlorade Finland 1809, betyder det att Finland också förlorade Sverige? Hans eget svar är nej.

- Finland och Sverige har förblivit lika eftersom båda länderna har förnyat sina lagar och förordningar genom evolution och inte revolution. Då finns det inte så många vägar att gå, säger Torkel Jansson.

Han tycker att den nationella historieskrivningen i bägge länderna har glömt det som förenar.

- Banden fortsatte att vara starka efter 1809, inte bara språkligt.

Ett sinne - ett språk

Svenska förblev språket för förvaltning och bildning även efter 1809. Det dröjde till mitten av 1800-talet innan finskhetsrörelsen vaknade, inspirerad av den växande nationalismen i Europa. Ett sinne - ett språk var devisen som publicisten och filosofen Johan Vilhelm Snellman tog med sig hem till Finland från sina studier i utlandet av filosofen Friedrich Hegel. År 1863 beslöts det att finskan inom tjugo år skulle likställas med svenskan. Tidigare var det bara lägre domstolar som fungerade på finska. Nu skulle överheten kunna tala finska med allmogen. Under lång tid arbetade man fram ett abstrakt språk för allt annat än vardagsspråk och bibelspråk.

Det var främst unga akademiker som greps av idéerna. Fennomaner kallade de sig, och de iscensatte ett språkbyte som är unikt i sitt slag. Många svenskspråkiga familjer i de högre stånden bytte helt enkelt språk. Föräldrar bestämde sig för att tala finska med sina barn och satte dem i finskspråkiga skolor.

Ungefär hälften av det högre ståndet deltog i språkbytet, och många förfinskade sina namn. Den mest namnkunnige var historikern ­Georg Forsman som adlades Sakari Yrjö-Koskinen. Han var också den mest antisvenske.

Det fanns mer liberala företrädare som stödde tvåspråkighetstanken, det vill säga att finskan skulle få samma ställning som svenskan men att man för den skull inte behövde göra sig av med det svenska språket.

Som en reaktion mot fennomanerna bildades så småningom svenskhetsrörelsen eller de svensksinnade - svekomanin. Den bestod med tiden av allt från torpare till direktörer. Det högre ståndet utgjorde trots allt en mycket liten del av de svenskspråkiga. De flesta svenskspråkiga bodde fortfarande utmed kusterna och deltog inte i språkbytet. Trots det definierades de svensktalande som eliten.

- Det passade inte in i propagandan att det inte bara var överheten som talade svenska, säger Torkel Jansson.

I början av 1900-talet blev debatten alltmer hätsk. Ryssland gav upp målet att vara konglomeratstat och strävade i stället mot enhetlighet. Kampen för finskan stöddes, i syfte att försvaga det svenska inslaget i Finland. Försöken att införa ryska misslyckades däremot.

- Det märkliga var dock att fenno­manerna bara riktade sig mot språket, inte mot författningen och resten av svenskarvet, säger Torkel Jansson.

"Vi är ju alla finnar"

Att tala om svenskan i Finland som finlandssvenska skedde först på 1910-talet. Ungefär samtidigt började man tala om finlandssvenskar och därefter togs även det redan tidigare myntade begreppet finländare i bruk. Nu för tiden används båda benämningarna på landets svenskspråkiga medborgare. När finländare inte särskiljs från finnar ger det allt som oftast upphov till debatt i Hufvudstadsbladet. En del svenskspråkiga blir också irriterade över att de i Sverige benämns som finnar, något som Henrik Meinander har svårt att förstå sig på.

- Vi är ju alla finnar.

Efter det att Finland blivit självständigt 1917 lagfästes både finskan och svenskan som nationalspråk i rege­ringsformen 1919 - samiskan, som talas i Lappland, var aldrig aktuell. Medborgarna hade sedan tidigare registrerat sitt modersmål. Kommunerna är i dag skyldiga att ge service på båda språken, om minoriteten är större än 8 procent.

I dag finns det 290000 registrerade svensktalande, lika många som på 1880-talet, då språkbytet började. Då var andelen 14 procent av befolkningen, nu är den 5,5 procent.

Ett stort tapp skedde mellan 1950 och 1980 då många svensktalande flyttade till Sverige samtidigt som det skedde en stor inflyttning från landsbygden till städerna i Finland. Det innebar många gånger språkbyte. Den rådande ideologin om tvåspråkighet var under den här perioden nämligen att barn bara kunde ha ett modersmål - två skulle göra dem halvspråkiga. I tvåspråkiga familjer valde man ofta finskan. Nu har utflyttningen avstannat och tvåspråkigheten omvärderats. I dag väljer 60 procent av de tvåspråkiga familjerna svensk skola för barnen. Minskningen av de svensktalande har bromsats.

Det finns de som menar att med så få svensktalande borde svenskan inte längre vara ett officiellt språk i Finland. Men det är ingalunda en majoritet som tycker så.

- Man får komma ihåg att betydligt fler talar svenska än bara de registrerade. Många är tvåspråkiga, säger Mirja Saari, professor emerita i nordiska språk, född finskspråkig men tvåspråkig sedan barnsben. Svenskan är ett viktigt arv.

Tvångssvenska i skolan

Men bland de svensktalande är många oroliga för svenskans framtid i Finland. Sedan fem år är den inte längre obligatorisk i studentexamen. Kvar i skolan lever det som många finnar kallar tvångssvenskan, och av detta öknamn förstår man att den inte är populär. Försöker man tala svenska i affärerna i Helsingfors går personalen numera ofta över till engelska.

- Jag tror inte att svenskan försvinner, men jag tror att dess betydelse i samhället försvagas, säger Mirja Saari.

Finlandssvenskan är naturligtvis påverkad av att leva nära samman med finskan. Men den finlandssvenska språkvården arbetar aktivt för att finlandssvenskan inte ska fjärma sig från sverigesvenskan.

- Vi vill inte att finlandssvenskan ska bli ett eget språk, som meänkieli (tornedalsfinskan) har blivit i Sverige. Vi vill att finlandssvenskan fortsättningsvis ska kunna användas utanför Finland, i Norden.

Den skrivna svenskan klarar sig bra. Undervisningen i skolan har en stark ställning. Värre är det med talspråket. Mirja Saari efterlyser finskspråkiga som är positiva till svenskan och tvåspråkigheten. Men situationen är inte likadan i hela landet. Torkel Jansson framhåller Vasa som ett gott exempel, den enda genuint tvåspråkiga storstaden i Finland.

- Där är tvåspråkigheten helt odramatisk och något man är stolt över. Den misstänksamhet mellan grupperna som finns i södra Finland, där svenskan fortfarande förknippas med överheten, lyser med sin frånvaro.

Men Henrik Meinander, själv tvåspråkig, tycker att mindervärdeskomplexet mot svenskan och det svenska har avtagit i landet som helhet. Om tvåspråkigheten har varit ett problem så har den blivit en rikedom, kanske påverkat av en ny språksituation där även ryskan växer till.

- Medelklassen inser numera nyttan med att vara tvåspråkig och sätter barnen i svenskspråkiga skolor. Att behärska svenska gör det lättare att lära sig indoeuropeiska språk. Och det är nyckeln till Skandinavien.

Så mycket gemensamt

Han framhåller utbildningsväsendet som avgörande för svenskans framtid. Eftersom man i Finland kan läsa på svenska på alla nivåer är han optimistisk.

- Jag hoppas och tror att det nu är mer öppet för Sverige att stärka sin position i Finland.

Både Henrik Meinander och Torkel Jansson betonar hur lätt vi har att förstå varandra eftersom vi har så mycket gemensamt.

- Tänk på det svenskaste av det svenska, Emil i Lönneberga. Han kan översättas korrekt till ett enda språk - finskan. När han i vuxen ålder blir något så fint som kommunalnämndens ordförande, så finns sådana bara i Sverige och Finland och ingen annanstans, säger Torkel Jansson.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

I ett avlångt land som Sverige och med tanke på de Skandinaviska ländernas nuvarande samt historiska relationer är det fullkomligt omöjligt att utläsa något från omröstningen. Uppenbarligen är inte målgruppen jag och mina skånska grannar :)Hade gärna sett danskalektioner Erbjudas i grundskolor och gymnasier i Skåne, så förstår fördelarna med ett visst kunnande i finska om man bor längre upp i landet (nåågot större språkskillnader dessutom..). Kan meddela att man redan på många gymnasieskolor här kan välja till danska.Vad har då ni som gränsar till Norge att säga i denna språkfråga?

Mattias tycks vara helt okunnig om det stora antal finskspråkiga som finns också i Skåne. Jorma heter en av mina vänner som skulle kunna varit förebild för Klaus Härös film "Den bästa av mödrar". Att ge både mödrar och fäder möjlighet att ge sina barn sitt modersmål, med det stöd som god skolundervisning kan ge, är den bästa politiken.I Lunds universitet kan man hitta Ainur Elmgren och för alla som intresserar sig för stereotypier av verkligt eller förment nationella företeelser, i synnerhet när det gäller den svensk-finska relationen, är hennes doktorsavhandling värd läsarmödan.Jag arbetar i Helsingfors men är född och uppvuxen i Småland. Min arbetskamrat i det närmast belägna kontorsrummet har växt upp i Malmö.Och två kvarter bort sitter professor Strååt med grundutbildning i Lund och uppväxt i Värnamo.Möjlighet att studera finska bör finnas också för sydsvenskar. Betrakta varje påstående om att skåningar bara intresserar sig för sitt allra närmaste grannområde som förtal. Hvergang!Anders

Lägg till kommentar