Annons
Galgbackens kvarlevor berättar

De dödsdömdas ben. Osteologen Caroline Arcini undersöker rester av människor som avrättats.

Bild: 
Per Lagerås

Galgbackens kvarlevor berättar

Många avrättade hade levt ett hårt liv.

I det svenska fornminnesregistret finns omkring 300 avrättningsplatser registrerade. Det verkliga antalet är troligen dubbelt så stort. Få spår av detta mörka kulturarv finns kvar i dagens landskap. Rännsnaror och bödelsyxor tillhör en historia som inte ansetts så viktig att komma ihåg.

När galgbackarna släppt ifrån sig sina hemligheter har det ofta skett av en slump. Så var det i Kvarnbacken i Vadstena 2005. Där hittade man under schaktningsarbeten en avrättnings- och begravningsplats som använts i mer än två sekler, mellan 1400 och 1650. Tjugofem skelett grävdes fram och undersöktes av osteologen Caroline Arcini vid Riksantikvarieämbetet.

Forskningsresultaten från Kvarnbacken ingår i Arcinis nyligen avslutade studie över svenska avrättningsplatser. Sammanlagt har hon analyserat arkeologiskt material efter 70 personer från fem olika orter. Förutom Kvarnbacken ingår Käglinge utanför Oxie i Skåne, kvarteret Slottsvången i Helsingborg, Brunns på Gotland och Kocksgatan i Stockholm. Ett liknande forskningsprojekt har aldrig tidigare utförts i Sverige eller övriga Norden.

– Det här är platser som människor velat glömma. Inte ens forskningen har riktigt orkat intressera sig för dem, säger Caroline Arcini.

Livet före galgbacken

I de skriftliga källorna är spåren efter samhällets fysiska rättsskipning sparsamma, speciellt när det gäller äldre tid. Samtidigt har det vuxit fram ett rikt mått av folklore kring galgbackarna. Men Caroline Arcinis forskning visar att det går att utvinna kunskap om det förmoderna samhällets kriminalpolitik. Genom att undersöka benresterna efter avrättade kan hon inte bara visa hur individerna slutat sina dagar, utan också ge ledtrådar till vilket liv de levde innan de hamnade på galgbacken.

Kvarnbacken, eller Galgebergsgärde, som platsen tidigare kallades, ligger strategiskt på en höjd strax utanför Vadstena med utsikt över det omgivande landskapet. Här hamnade de människor som stadens rådstugurätt hade dömt till döden genom halshuggning eller hängning.

– Det fanns ju inga regelrätta fängelser vid den här tiden, säger Caroline Arcini. Det enda sättet att straffa människor som man ansåg hade begått grova brott, eller som återfallit i brottslighet, var döden.

Av de tjugofem kroppar från Kvarnbacken som Caroline Arcini undersökte var tjugofyra män och en kvinna. De var alla relativt unga, bara fyra var över fyrtio år. Tre var tonåringar.

Elva av de tjugofyra, inklusive kvinnan, var halshuggna, resten troligen avrättade genom hängning. Före 1860-talet användes en primitiv hängningsmetod där den dömde dog genom långsam strypning. Detta lämnar inga spår i skelettet. Vid mitten av 1800-talet förfinades metoderna, och brottslingen dog en snabbare död genom att ryggmärgen snarare än luftstrupen skadades. Repknuten placerades då under ena örat i stället för bakom nacken. Repet var dessutom tjockare, och fallhöjden anpassades efter individens längd och vikt.

– När jag undersöker benrester från avrättningsplatser utgår jag från att de som inte bär några spår på halskotorna har mist livet genom hängning. Men det finns förstås också en möjlighet att de skulle kunna vara självmördare, som inte heller fick begravas på kyrkogårdarna, säger Caroline Arcini.

Religionens grepp

För det förmoderna samhällets människor var tanken på att hamna i ovigd jord efter döden nästan lika skräckinjagande som förlusten av livet. I en tid där religionens grepp om själarna var allomfattande var det ett grymt öde att behöva dö förtappad och utan kyrklig välsignelse. Den som hamnade i galgen eller på stupstocken visste att kroppen skulle slängas ner i en grund grav långt bortom kyrkor, böner och psalmsång, och oftast utan svepning eller kista.

Hängning var den vanligaste avrättningsmetoden under medeltiden och fram till cirka 1650. Det var också den nesligaste, eftersom den var mycket plågsam och den dömde dog långsamt. Förelåg förmildrande omständigheter kunde brottslingen benådas till halshuggning med svärd eller yxa. Att bli huggen med svärd ansågs vara det mest hedervärda sättet att dö. Det kunde också vara det minst smärtsamma, åtminstone om vapnet hanterades av en skicklig bödel. Avrättning med svärd var förbehållet samhällets högre skikt, som hade råd att låta skicka efter en duktig svärdsman. Sådana fanns inte i varje by.

Att i dag avgöra om en person är avrättad med yxa eller med svärd kan vara svårt. Yxans grova egg och större tyngd ger troligen mer sprickbildning i kotorna, medan svärdens snitt förmodligen blir renare. Men här är osteologen ute på osäker mark, medger Caroline Arcini. Vad hon däremot kan konstatera är att bödeln inte sällan tvingades svinga yxan fler än en gång för att skilja huvudet från kroppen.

– Den berusade bödeln är en figur som nu för tiden hör hemma i folkloren, säger hon. Men att han ofta fick hugga flera gånger är ställt utom allt tvivel. Det hände alltför ofta.

På tre av de fem orterna har hon hittat bevis för bödelns oskicklighet. Bland de nio halshuggna i Kvarnbacken fanns flera exempel på mindre snitt intill de dödande, och av de sex halshuggna från Helsingborg hade bödeln i två fall tvingats hugga minst två gånger för att skilja huvudet från kroppen. Huggen har tagit i underkäken i stället för i halsen och i ett fall har även en kniv använts för att avsluta värvet. De många försöken måste naturligtvis ha åsamkat den dödsdömde obeskrivligt stort lidande.

Caroline Arcini har även kunnat visa att barn har avrättats i Sverige. Fynden är viktiga, eftersom uppgifter om detta saknas i de skriftliga källorna. I Käglinge, vars avrättningsplats härrör från 1300-talet, var åtminstone en av dem som tagits av daga bara tolv år gammal. I den massgrav som grävts fram på Kocksgatan i Stockholm har arkeologerna hittat kvarlevor efter en femtonåring.

Caroline Arcini har också hittat spår efter stegling hos skeletten. Stegling var en metod som främst drabbade mördare och som ytterligare förstärkte synen på den avrättade som evigt förtappad. Naturligtvis var det också en oerhörd skam för de anhöriga att se en familjemedlems döda kropp styckad i fyra delar och uppspikad på höga pelare, väl synliga för omgivningen. Stegling var det primitiva samhällets yttersta hämnd, utförd som varnande exempel inför medborgarnas ögon.

Enligt en tidigare undersökning gjord på drygt 150 avrättningsfall nämnda i skriftliga källor mellan 1600 och 1841 visar att 16 procent av de avrättade också steglats. Nästan alla dessa var män. För kvinnor som begått svåra brott var det vanligare att man brände kroppen på bål efter döden.

Andra ringaktande handlingar kunde vara att de avrättade personernas huvuden placerades mellan skenbenen i graven, eller hängdes upp på krokar på avrättningsplatsen. I Vadstena hittades ett manshuvud där en grov krok hade drivits igenom skallbenet. Några kroppar är också begravda med ansiktet neråt.

Ofta tidigare skador

Vad vet vi då om vilka liv som dessa skändade och döda människor levt innan de hamnade på galgbacken? Undersökningar av skeletten visar som sagt att nästan alla var unga och att de var män. De hade få spår av kroniska sjukdomar. En av de äldre männen som hittades i Kvarnbacken led dock vid dödstillfället av både artros (förslitning) i den ena handleden och benmärgsinflammation. Ett par av männen hade läkta svärdshugg i kraniet, kanske för att de varit i strid. Någon uppvisar också svåra kariesangrepp i tänderna, möjligen för att han hade använt mycket honung som sötningsmedel. Den enda kvinnan i Kvarnbacken bär spår efter svår misshandel; över ena ögat finns ett djupt jack som hon fått en kort tid före avrättningen. Hennes ena överarm är bruten rakt av och läkningen har bara precis startat.

– Läkta eller halvläkta skador kan tyda på att personen var en bråkstake som ofta hamnade i klammeri med rättvisan. Skriftliga källor visar att det främst var återfallsförbrytare som dömdes till döden. Men spektrumet var stort; till exempel ansågs stöld vara ett grovt brott vid den här tiden. Även kvinnor som "legat ihjäl" sina barn dömdes till döden. I dag vet vi att dessa fall kan ha handlat om plötslig spädbarnsdöd, berättar Caroline Arcini.

I alla tider har rätten att straffa ansetts nödvändig för att behålla ett samhälles ordning. Caroline Arcinis undersökning av svenska avrättningsplatser visar hur denna rättighet under lång tid tog sig brutala uttryck. Avskräckningseffekten var av yttersta vikt, och länge var avrättningar ett folknöje. Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde att plåga människor.

Först under 1700-talets upplysning kom en diskussion om dödsstraffet. En av förgrundsfigurerna var den italienska rättsfilosofen Cesare Beccaria som menade att ingen människa har rätt att besluta om en annans människas liv.

År 1910 verkställdes den sista avrättningen i Sverige. På andra håll i världen finns dock dödsstraff genom hängning eller halshuggning fortfarande kvar på straffskalan.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

4

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Jag undrar var någonstans ledarna för stora daldansen blev halshugna i Sthlm.
Har en förfader med namnet Carl Beronius som blev dömd till halshugning i januari 1744.

Jag har en förfader med samma namn. Har hört att halshuggningen skedde på galgbacken i stockholm.

Carl Beronius ska vara en förfader till mig, i rakt nedstigande led. Han kom från Smedby, Dala-Husby, där jag också är född och fortfarande bor. Det finns någon sorts släktträd i mitt barndomshem som du kan ta del av om du är intresserad.

mvh Anette Andersson
Dala-Husby

Jag är också släkt med Carl Beronius på min mormors sida

Lägg till kommentar