Annons
Bildstriden på Karolinska

Anatomilektion. På Konstakademien, Stockholm.

Bild: 
Carl Curman

Bildstriden på Karolinska

När fotograferingskonsten etablerades inom forskningen på 1860-talet behandlades bilderna länge som teckningar.

Våren 1861 skapades en fotoateljé på Karolinska Institutet för att använda den nya teknik som funnits i Sverige sedan 1840-talet. Länge hade man tecknat sjukdomsfall och preparat, vilket tog lång tid. Fotografier hade fördelen att kunna reproduceras i större antal och till ett lägre pris. Dessutom hävdade man att fotografier var trognare än teckningar.

Under ett par månaders tid ställdes ett vindsutrymme i ordning för fotografering av vitt skilda objekt: patienter med olika sjukdomar, missbildade foster, preparat som tagits i samband med obduktioner i anatomisalen, skallar och skelett från samlingarna i Anatomiska museet. En assistent vid namn Carl Curman kontaktades för uppdraget, och han fick lära sig fotografera hos en fransk greve.

Curman hade varit intresserad av måleri och hade lätt att lära, för han rapporterade snart att verksamheten i institutets ateljé hade kommit i gång: ”Mina fotografiska försök lyckas alldeles förträffligt och Professorerne äro högeligen förtjusta.”

Under sommaren samma år gjorde Curman en resa till Bonn för att studera vetenskaplig användning av fotografier. Med tiden blev Curman både professor i plastisk anatomi vid Konstakademien och docent vid Karolinska Institutet, men han var också en skicklig amatörfotograf som gärna plåtade i nationalromantisk anda.

Under 1700-talet och fram till början av 1800-talet strävade man efter att teckna bilder som visade varianter av det typiska i naturen. Gentemot denna föreställning att handritade teckningar ger en bättre bild av naturen blev det kring 1800-talets mitt allt vanligare att lyfta fram fotografiers ”mekaniska objektivitet”. Teckningar kom efter hand att ses som subjektiva, samtidigt som den fotografiska tekniken hyllades för sin förmåga att återge ett direkt seende, avlägsna mänskliga fördomar och minimera tolkningsfel.

Fotografiets mekaniska karaktär ansågs alltså garantera troheten gentemot naturen. Men bara ett par år tidigare hade en bildstrid inträffat som aktualiserat frågan.

Under sommaren 1859 genomfördes en rättsmedicinsk undersökning av Karl XII:s kvarlevor. Avsikten var att fastslå hur kungen egentligen hade dött. Efteråt publicerades fyra teckningar som visade skadorna på kungens kranium från olika vinklar. Av signaturen framgår att den första teckningen hade utförts av Curman, medan de tre övriga var osignerade.

Inte långt därefter kritiserade livmedikus Peter Olof Liljewalch teckningarnas tillförlitlighet. Han hävdade att dessa hade givits ett alldeles för högt bevisvärde, och han ifrågasatte särskilt Curmans plansch som visade ansiktet i profil.

Curmans teckning hade inte tillkommit vid undersökningen utan en tid efteråt. Den baserades på besiktningsprotokollet samt de närvarande läkarnas hågkomster. Liljewalch ansåg att detta skapade osäkerhet om bildernas objektivitet. Han menade att det enda rimliga hade varit att fotografera kungens skalle. Det som tidigare hade värderats högt – att med hjälp av minnet och fantasin förtydliga vissa detaljer i bilden – sågs nu som alldeles för osäkert i jämförelse med fotografierna.

Ett fåtal fotografier från Curmans tid i ateljén finns bevarade. Där finns dissekerade hjärnor, bortopererade tumörer och cancersvulster. Några visar dödfödda foster med grava missbildningar. Samlingen innehåller också fotografier av patienter med tidstypiska och ibland sällsynta sjukdomar: syfilis, muskelförtvining, ryggradsmissbildning, håravfall, hängbuk.

Dessa fotografier visar att det i praktiken var svårt att avhålla sig från de subjektiva frestelserna. Flera är kraftigt retuscherade. Själva motiven har inte modifierats, men överflödigt brus har skrapats bort för att göra konturerna skarpare, och vissa bilder har därför ett nästan grafiskt utseende.

En bild av en patient som troligen genomgått en operation för käkcancer har färglagts. Det finns också en tendens till estetisering av motiven i fotografierna. En flicka som har drabbats av skolios är avbildad bakifrån. Fokus ligger på den nakna halsen, axlarna och skulderbladen. Ryggraden har markerats med streckad linje för att den sjukliga krökningen ska framträda tydligare.

Ett annat fotografi visar en kvinna som ammar ett barn med en missbildning eller utväxt tumör på huvudet. Här ligger koncentrationen inte på den avvikande kroppen utan på den mänskliga relationen. Kvinnan tittar in i kameran, som håller sig på behörigt avstånd. Kanske såg den konstnärligt intresserade Curman detta motiv genom ramen av konsthistoriens många madonnor med barn. Små tillägg och förbättringar av detta slag bidrog sannolikt till att tydliggöra det som framstod som medicinskt intressant i bilderna – men det innebar också att de är förvanskade i sin återgivning av naturen, tvärtemot vad det mekaniska objektivitetsidealet föreskrev. Precis som de kommersiella fotograferna som ofta använde retuschering för att framställa idealiserade porträtt, bearbetade även han sina plåtar för att göra de vetenskapliga motiven tydligare. Carl Curman var inte ensam om denna strategi. Fotografierna i anatomen Nikolaus Rüdingers atlas över det mänskliga nervsystemet var så retuscherade att bilderna knappt var igenkännbara.

Detta belyser ett problem hos det vetenskapliga fotografiet som uppmärksammades av samtida kritiker. Fotografiet hade egenskapen att kunna visa det speciella, men det avslöjade allt utan åtskillnad. Inom mikroskopisk forskning hävdade många företrädare att teckningen var en effektivare metod. Många histologer fortsatte att hålla fast vid teckningar som var mer typiska till sin karaktär. Frågan var aktuell ännu vid sekelskiftet. Trots att fotografiet förde med sig ett nytt synsätt på objektivitet, så fick det inte ett omedelbart genombrott. Snarare kan man urskilja två tekniker som levde sida vid sida och påverkade varandra under en längre tid.

Det mekaniska objektivitetsideal som växte fram kring 1800-talets mitt var nära förknippat med en ny syn på det vetenskapliga jaget. De personer som framställde 1700-talets anatomiska atlaser representerade ett visst slags vetenskaplig persona: den genialiske naturforskaren som ansåg sig ha förmågan att välja ut de enskilda skelett som utgjorde karakteristiska exemplar. För att uppnå detta mål övervakade de noga konstnärerna som arbetade på deras uppdrag, men de tillät estetiska förbättringar och utsmyckningar om det innebar en justering av vad de uppfattade som brister hos naturens enskildheter. Den mekaniska objektiviteten kopplades till en annan vetenskaplig typ som liknade en outtröttlig arbetare snarare än ett geni. Hotet mot objektiviteten ansågs nu komma inifrån bildmakarna själva, och strategierna för att garantera fotografiernas trohet antog inte sällan karaktären av självövervakning.

Utnämningen av Curman till institutets fotograf kan ses som ett försök att göra verksamheten mindre beroende av de subjektiva och dyra tecknarna. Samtidigt var det en strategi för att inte behöva sluta avtal med kommersiella fotografer, som var både dyra och vetenskapligt oskolade. Curman accepterade dock uppdraget med stor vånda: ”Blott jag slipper det som födkrok!”, skrev han i ett brev till modern 1861. Fotografsysslan hade inte någon hög status bland kollegerna vid institutet, inte heller i konstnärskretsar. Den låga statusen underminerade alltså fotografiets vetenskapliga anspråk. Själv menade Curman att han var ”hwarken Wettenskapsman eller konstnär” utan både och.

Ett betydelsefullt forum för att diskutera Curmans nya fotografier var Svenska Läkaresällskapets sammankomster. Karolinska Institutets ateljé gjorde det möjligt att i stället för dittransporterade patienter och preparat använda sig av fotografier. Att Curmans bilder visades så pass flitigt vid sällskapets möten måste ha bidragit till att stärka den vetenskapliga fotografens status.

Det var först i och med sociala nätverk i form av fotografiska föreningar som en bredare publik fick tillgång till vetenskapliga fotografier. Det första mer bestående nätverket blev Svenska Fotografiamatörföreningen som grundades 1888 i Stockholm och följdes av flera andra i övriga landet. Redan året därpå beslöt styrelsen att den även skulle vara öppen för yrkesfotografer, och namnet ändrades då till Fotografiska Föreningen. Bland medlemmarna fanns många läkare och forskare. Curman var en av de första som valdes in i föreningen, och han utsågs till hedersordförande ett par år före sin död 1913.

Man kan tala om tre olika objektivitetsideal från 1700-talet och fram till 2000-talets början: ”sanning mot naturen”, ”mekanisk objektivitet” och ”det tränade omdömet”. Samtliga dessa ideal har handlat om att framställa en korrekt representation av naturen – även om strategierna har varierat. I vår egen tid verkar ett skifte att vara på gång. Inom många vetenskapliga sammanhang betraktas bilder mindre som kopior av naturen än som verktyg för att bygga nya typer av ting som nanorör och dna-strängar eller att presentera vetenskapliga objekt på ett konstnärligt sätt. Presentation – att attrahera, undervisa och sälja – tycks bli en allt viktigare funktion hos den vetenskapliga bilden.

Det som ändå förenar äldre och nyare ideal om bilders objektivitet är att de har inneburit en vetenskaplig persona som historiskt antagit olika gestalter: geniet, arbetaren, den tränade experten och – nu senast – en hybrid av forskaren, ingenjören och konstnären.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar