Annons

Räddad av faderskapet

Författare: 

Publicerad:

2011-04-16

En bekant berättade för en tid sedan följande historia: Hans far hade dött och under begravningen avlöste talarna varandra. För fadern hade varit en av landets ledande inom sitt fack: framgångsrik, firad och upphöjd. Och alla prisade honom. Som man brukar vid sådana tillfällen. Superlativen staplades på varandra, blev till höga, svajiga klosstorn av ord. Så känner bekanten hur hans äldre bror lutar sig mot honom, och viskar i hans öra: ”Tyckte du om pappa?” Min bekant funderade en kort stund. Fadern tillhörde en äldre generation som på ett helt oreflekterat vis satt sitt arbete – Gärningen! – i första rummet; barnen fick de smulor av tid som möjligtvis blev över. Han svarade så tyst: ”Nej.” Brodern viskade tillbaka: ”Inte jag heller.”

Det är självfallet en tragisk historia. Jag kan dock inte bestämma mig för vem jag egentligen tycker mest synd om. Barnen – eller pappan? Allt beror på vem jag för tillfället identifierar mig med.

Vad är det som föräldraskapet gör med oss? Det här ”totala åtagandet”, som saknar utvägar och undantag. Jag tror själv att det är just åtagandet vi söker. Det där ovillkorligt fasta i en annars villkorad och flytande värld, där inget är absolut, där man alltid kan börja om, där allt går att ångra, där det alltid går att fly. Och där det man flyr inte sällan är en insikt – om en själv.

För mig blev föräldraskapet en upplevelse som på sätt och vis skapade mig, som räddade mig från mig själv, eller i alla fall från den tvivelfyllda känslan att det fanns något någonstans långt därinne, något … konstigt. Upptäckten av oegenyttans njutning ändrade allt detta.

Tvivlet blev alltså sig stillat, inte så mycket av föräldraskapets faktum som av dess praktik, inte trots utan just tack vare att ens vardag plötsligt syntes vara möblerad med överbliven rekvisita från en Linda Skugge-krönika: ni vet, barn som spyr, diskmaskiner som går sönder och det dova mullret från ännu en deadline som närmar sig, och man står där och viftar med dörren till frysen och vet inte vad det ska bli för middag i dag heller, och det blir havregrynsgröt eller mikrad blodpudding eller sådan där jävla kinagryta, samtidigt som tvätten måste hängas upp, och man är på gång, ja, man är inne i andra andningen, jajaja, ingen idé att stanna upp nu, sitta ned, nejnejnej, man kan köra det där bullbaket också, och man tänker att kan man bara gå genom denna kväll/dag/vecka (snälla Gud), utan att en enda gång höja på rösten åt barnen, utan att ta ut det på dom, ja, då är det bevisat, att man duger, att man inte är den där man fruktade att man var. Och man somnar. Helt slut. Men märkligt nöjd. (Ungefär som när man gått sitt första soldatprov. Fast med den skillnaden att detta soldatprov gick jag dag ut och dag in i många års tid – jag talar alltså inte om min så kallade pappaledighet, detta var i stället min ständigt pågående pappaverklighet.)

Vilket inte alls hindrar att man tid efter annan längtat intensivt efter patriarkatets omedelbara återinförande, då det bakom varje stor man stod en stor kvinna och odödliga mästerverk inte hela tiden måste presteras på den snålt utmätta tiden mellan lämning och hämtning. Och man läste med avund historierna om en sådan som Thomas Mann som hade en hel sektion av huset för sig själv; där stängde han in sig för att skriva och barnen fick inte ens leka utanför hans fönster, än mindre vid hans fötter; och när ännu en dag av genialitet var över öppnades skjutdörrarna och Författaren i egen hög person skred fram som en enmansprocession till ett dukat middagsbord, där den tysta och nykammade barnaskaran satt uppradad.

Samtidigt är detta inget alternativ. Vi män har för mycket att förlora på den backlashen. Alls inte som yrkesvarelser. Men sannerligen som människor. I tusentals år har barnen vuxit upp männen förutan. På några få decennier har den ordningen välts över ända, och vi – eller i alla fall jag och mina manliga vänner – har yrvaket och lite motvilligt kommit att inse, att vi nog inte vill ha det på annat vis.

För hur ska vi kunna återgå till det gamla? Priset är för högt. Thomas Mann skrev visserligen Buddenbrooks men han förblev en främling för sina egna barn. Och min bekants berömde far gick ett helt liv utan att veta att hans söner egentligen aldrig tyckt om honom.

Peter Englund är historiker och Svenska Akademiens ständige sekreterare. Texten har tidigare publicerats i Dagens Nyheter.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar