”Test för D-vitamin kan leda till säkrare förlossning”

Gravida kvinnor med osteomalaci – en form av benuppmjukning som ofta beror på D-vitaminbrist – löper fem gånger större risk än andra att under förlossningen behöva sugklocka eller akut kejsarsnitt. Det visar en studie som jag nyligen har publicerat tillsammans med kollegor vid Uppsala universitet. Sjukdomen osteomalaci är noggrant beskriven sedan industrialiseringens början, känd som rakit eller engelska sjukan när den drabbar barn. Trots det saknas rutiner för att identifiera och behandla osteomalaci hos gravida kvinnor. Lyckligtvis är detta ett problem som går att hantera med enkla medel.

Bland riskfaktorerna finns låg solexponering, exempelvis på grund av täckande klädsel, överdrivet solskydd eller inomhuslivsstil. Andra riskfaktorer är mörk hud – som är ett utmärkt skydd mot stark sol men som hämmar kroppens produktion av D-vitamin – samt vegetarisk kost, extrema dieter och överviktskirurgi vilket orsakar lågt upptag av D-vitamin i tarmen.

Under senare decennier har stora grupper människor migrerat från solrika områden till nordliga breddgrader med låg UV-strålning. Bland vissa invandrargrupper är det vanligt med laktosintolerans, att man äter traditionell kost och att kvinnor bär täckande klädsel, vilket gör att många i gruppen inte alltid tillgodogör sig den D-vitaminberikade mjölk och margarin som erbjuds i Sverige. Trots detta är osteomalaci fortfarande underutforskad. Det innebär att många går igenom hela graviditeten utan adekvat behandling, vilket kan få allvarliga konsekvenser för både mor och barn.

Jag föreslår att mödravården inför rutinmässig D-vitamintestning vid inskrivning för kvinnor med riskfaktorer. Vid låga värden bör man komplettera med ytterligare blodprover samt klinisk bedömning av muskelsvaghet, smärta eller uttalad trötthet. De gravida kvinnor som uppfyller samma kriterier som deltagarna i vår studie bör få behandling i form av solljus, D-vitamin och kalcium. Vi vet sedan länge att en sådan enkel och billig behandling är effektiv mot osteomalaci. Enligt våra nya resultat kan den också minska riskerna och lidandet för både kvinnor och barn i samband med en förlossning.

I studien undersökte vi 52 kvinnor med somalisk och 71 kvinnor med svensk bakgrund inskrivna vid mödrahälsovården i Borlänge vid två tillfällen. Vid första tillfället, under graviditeten, tog vi blodprover, gjorde kliniska bedömningar och bad kvinnorna att fylla i frågeformulär. Två år senare samlade vi in registerdata med diagnostiska koder för förlossningsmetoder.

Av deltagarna var det 20 kvinnor, 19 med somalisk och en med svensk bakgrund, som diagnosticerades med osteomalaci. Ett utmärkande symtom på sjukdomen är muskelsvaghet, både i skelettets muskulatur och i så kallad glatt muskulatur som finns i livmodern. Muskelsvagheten, tillsammans med eventuell påverkan på bäckenets benstruktur, är möjliga förklaringar till det ökade behovet av akuta förlossningsingrepp som vi såg i studien.

Som forskare och kliniker har jag sett hur D-vitaminbrist förbises, även när patienten har tydliga riskfaktorer och symtom som muskelsvaghet eller kroppslig smärta. Det är dags att vi tar detta på allvar. Vår studie är den första i sitt slag bland gravida i Sverige, och resultaten är tydliga nog för att motivera en förändring.

Vi måste sluta blunda för osteomalaci – en sjukdom som kan upptäckas och behandlas innan den leder till komplikationer. Det här är ett tillfälle där forskning bör möta primärvårdens mödravård. Genom att införa riktad testning och behandling kan vi göra stor skillnad – snabbt och kostnadseffektivt. D-vitaminbrist är inte bara en biokemisk avvikelse, utan en potentiell riskfaktor för en allvarlig sjukdom som kan innebära stora risker under en förlossning. Det är dags att agera.