Den syriska malströmmen

Som internationell samtidshistoriker får man idag ofta frågor om konflikten i Syrien. Varför är det krig? Det finns en rad olika svar att ge. Som historiker känns det inte alldeles orimligt att hålla med Islamska staten som har kallat kriget för slutet på Sykes-Picot-avtalet, den hemliga brittisk-franska överenskommelse som slöts under pågående världskrig i maj 1916 och som gav signatärmakterna rätten att dela upp Mellanöstern mellan sig, vilket skedde utan stort hänsynstagande till kulturella och religiösa gränser. Eller är det den senaste i raden av geopolitiska konfrontationer mellan USA och Ryssland, denna gång med USA som den minst aggressiva parten? Är det ett regionalt krig, med Turkiet och Saudiarabien på den ena sidan och Iran på den andra? Eller skall man bäst karakterisera kriget som ett uppror mot Bashar al-Assads diktatur? Eller ett islamskt krig mellan sunniter och shiiter/alawiter? Eller den islamska statens eller det syriska al-Qaidas terrorkrig för att etablera en fundamentalistisk religiös stat? Eller är det rentav ett kurdiskt krig för en autonom eller självständig stat? Det värsta är att kriget i Syrien inte är antingen-eller, utan allt detta, och ännu mycket mer, med tanke på att strömmen av flyktingar också involverar Europa och Sverige i kriget. Det är alla dessa fasetter som ger konflikten en sådan frenesi och förstörelsekraft, som gör att så många aktörer dras in i det, och som gör det så svårt att stoppa. Kriget i Syrien är en malström, en vattnets virvelrörelse som, när det passerar ett trångt sund, tenderar att dra med sig allt i sin väg.