Putin, sovjethistorien och tacksamhetsskulden

Publicerad

Den gamle KGB-agenten, Ryska Federationens president Vladimir Putin har ett nära och varmt förhållande till den sovjetiska historien. Enligt hans utsago var Sovjetunionens fall 1900-talets största geopolitiska katastrof. I dagarna har han lovat att återinföra utnämningen ”arbetets hjälte” för att hedra sådana högpresterande arbetare som under sovjettiden kallades stachanoviter. Det var Josef Stalin som en gång införde denna belöning till förtjänta medborgare i sin strävan att öka produktiviteten i det moderniserande Sovjetunionen.

Också i ett annat avseende har Putin under de allra senaste dagarna gått i företrädarens fotspår. Stalin var på sin tid, särskilt i början av 1930-talet, mycket aktiv i arbetet med att utforma en för Sovjetunionen relevant historieundervisning. Tanken var att skapa en historisk berättelse och en monopolistisk historielärobok, Istorija SSSR, som skulle kunna svara mot målet att inympa kommunism och framför allt patriotism i de unga sovjetmänniskorna. Putin har också visat stort engagemang för den ryska skolans historieämne. ”Vi behöver en historisk kanon”, slår han fast i sitt bidrag till en långvarig rysk debatt om huruvida det i undervisningen skall finnas utrymme för en eller flera tolkningar av den rysk-sovjetiska historiens stora frågor. Stalin kunde inte ha sagt det bättre. Det finns visserligen ett stort antal historieläroböcker att välja på för lärare och elever i dagens Ryssland, men Putin har aktivt förordat några läroböcker som enligt honom lever upp till uppgiften att fostra medborgare med en patriotisk hållning. Den viktigaste är Aleksandr Filippovs bok från 2008, där det redan i förordet läggs fast en riktlinje för historieskrivningen:

 ”Sovjetunionen var ingen demokrati, men landet var en orienteringspunkt och ett exempel på det bästa och mest rättvisa av samhällen för många miljoner människor i hela världen. Redan 1918 åberopade den brittiske premiärministern D. Lloyd George, som insåg nödvändigheten av att införa allmän rösträtt i England, Ryssland som exempel. Om soldaterna som återvände från fronten inte fick omedelbara bevis på att samhällssystemet skulle komma att förändras till det bättre skulle de, ansåg han, kunna följa det ryska exemplet. Under loppet av sjuttio år korrigerades västländernas inrikespolitik till nytta för det mänskliga rättigheterna genom en betydande påverkan från Sovjetunionen, en gigantisk supermakt som genomfört en social revolution och segrat i det grymmaste av krig.”

 Det är ett korrekt konstaterande att människor i Sovjetunionen aldrig kunde utöva sin rösträtt för att påverka det egna landets politik. Det är riktigt att föreställningar om Sovjetunionen flitigt har använts i västvärldens politik och retorik, för många som hot, för andra som löfte. Det är också sant att vi i väst har anledning att skänka en tacksamhetens tanke åt Sovjetunionen, som besegrade det nazistiska Tyskland i det grymmaste av krig. Men den stora, närmast allomfattande tacksamhetsskuld som antyds mellan raderna finns det mindre anledning att känna, inte minst på grund av vad Sovjetunionen som stat och samhälle faktiskt var. Det behöver väl knappast ens sägas att brittiska soldater på jakt efter ett rättvisare samhälle och ett bättre liv inte hade något att lära av det sovjetiska exemplet. Och att de mänskliga rättigheterna aldrig har stått högt i kurs, vare sig i Stalins Sovjetunionen eller i Putins nutida Ryssland. 

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor