Sveriges del i den transatlantiska slavhandeln

Publicerad

Var det någon som den 9 oktober kom ihåg att komma ihåg Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln? Då var det nämligen denna slavhandels minnesdag. Datumet sammanhänger med att de sista slavarna just denna dag 1847 frigavs på den karibiska svenska kolonin Saint-Barthélemy. Om ni inte kom ihåg att komma ihåg var det dock ingen katastrof. Det är nämligen ingen officiell svensk minnesdag, eftersom den svenska riksdagen både 2007 och 2010 avslog miljöpartistiska motioner om att inrätta denna minnesdag. Kraven från motionärerna gällde erkännande av Sveriges inblandning i slavhandeln, spridning av kunskap om denna historia, och ursäkt till slavarnas ättlingar.

Minnesprocessen väcker flera frågor. En är om vi inte redan är medvetna om att miljontals svarta slavar från 1500- till 1800-talet transporterades från Västafrika till Amerika, och att Sverige och Europa också var en del av den så kallade triangelhandel som då bedrevs. Har vi verkligen förnekat detta i det offentliga Sveriges skolböcker och andra historieprodukter, såsom det sägs i motionerna? Vi har väl alla förbryllats över den historiska amerikanska dubbelheten, som säte för både deklarationen om de mänskliga fri- och rättigheterna och ett på rastänkande grundat slaveri.

Men bär vi nutida svenskar på en arvsynd som vi bör be om ursäkt och göra bot för? Det är numera så många grupper som utifrån olika slags historiska rättsanspråk konkurrerar om att vara kränkta och vill ha erkännande, upprättelse och ursäkt. Varför är det så i våra dagar att det inte längre räcker med att vi skall ta ansvar för våra egna liv, utan också för våra förfäders missgärningar i mer eller mindre rakt nedstigande led?

Ett svar är rent politiskt. Ett vänsterpartistiskt kommunalråd i Malmö passade den 9 oktober i Sydsvenska Dagbladet på att knyta slavhandeln till en nutida strukturell diskriminering och rasism i Sverige. Hon skriver att den historiska slavhandeln har konsekvenser än idag. Det fanns svensk slavhandel i 1700-talets Karibien, det finns afrofobi i 2000-talets Malmö. Hur ser detta samband egentligen ut? Hur skall det förstås? Är det kanske den kapitalistiska världsordningen och dess mentalitet, ”som tillåter att människor behandlas olika utifrån hudfärg eller bakgrund”, som knyter oss samman med denna historia? Det är i så fall en billig och enkelspårig historisk lärdom som förringar den fruktansvärda transatlantiska slavhistorien genom att reducera den till ett nutida politiskt slagträ. Eller är sambandet snarare betingat av en insikt om att diskriminering och rasism är lättare att hantera i historien än i nuet, och att vi därför behöver ha en ”ond” historia att fly till och entydigt ta avstånd från på bekväm distans för att verka politiskt handlingskraftiga? Eller är det rentav så att slaveriet är tacksamt att slå politiskt mynt av i en tid när det offentliga historiska intresset kommit att riktas mot andra massvålds- och deportationshistorier som vänsterpartister inte lika gärna talar om?  

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor