Oljan gjorde Sudans befolkning överflödig

Med Nilen som rinner genom hela Sudan skulle landet kunna vara Afrikas kornbod. Men genom historien har man mest handlat med slavar. Ända från antiken och till slutet av 1800-talet exporterades slavar till Egypten och Mellanöstern.

När slaveriet förbjöds på 1800-talet satsade man på bomullsexport. Då var Sudan ockuperat av Egypten. Britternas makt härrör från 1898, då det moderna Sudan konstruerades på det fransk-brittiska förhandlingsbordet under kampen om Afrika. Under 1910- och 20-talen byggdes en damm i Blå Nilen, vilket skulle garantera konstbevattning och i förlängningen att bomull förblev grunden i den koloniala ekonomin.

Arvet från britterna har sedan gjort sig påmint i de konflikter som än i dag präglar landet. Vid självständigheten 1956 kom britternas författning att cementera motsättningar mellan södra och norra Sudan; motsättningar som till stor del skapats av kolonialismens söndra-och-härska-teknik. De södra provinserna fick ingen självbestämmanderätt, och förvaltningen dominerades av Nordsudan.

Krig mellan norr och söder

Konflikten mellan nord och syd har, med undantag för en elvaårig paus från 1972 till 1983, varat från 1956 fram till i dag. Den muslimska och arabiska nordsidan har vid flera tillfällen försökt islamisera och arabisera den svarta och sedan kolonialtiden engelskspråkiga sydsidan. Nordsudan kontrolleras av regimen i Khartoum. Av landets befolkning på 34 miljoner räknas ungefär 25 miljoner som nordsudaneser. Uppskattningsvis 70 procent av sudaneserna anses vara muslimer, medan 10 procent (främst i söder) är kristna. Resten utövar traditionella religioner.

”Sydsudan” syftar på de tre sydliga provinser som skapades av britterna. När Khartoumregimen från 1950-talets slut försökte underkuva Sydsudan med islam som verktyg blev kristendomen i katolsk eller anglikansk form populär som enande motståndsideologi i syd.

År 1983 infördes vissa islamska lagar i landet, och under 1980- och 90-talen lierade sig Sudan med fundamentalistiska grupper som al-Qaida. Khartoumregimen blev också snabbt paria i världssamfundet och tillflyktsort för efterlysta islamistiska terrorister från hela den muslimska världen. Usama bin Ladin hade sålunda en fristad i Sudan åren 1991-96. Redan när presidenten Omar Hassan al-Bashir, som tagit makten i en militärkupp 1989, valde att stödja Saddam Hussein under Kuwaitkriget 1990-91 drabbades Sudan av nästan total internationell isolering. Massiv kapitalflykt och uteblivna biståndsmiljarder från Saudiarabien och oljeemiraten vid Persiska viken kastade ner Sudan i en fördjupad kris. Från år 1997 utsattes landet också för ekonomiska sanktioner från USA.

Men ungefär samtidigt upplevde landet en oljeboom, som snabbt marginaliserade bomullsexporten. Redan vid millennieskiftet representerade oljan 81 procent av exporten. Oljeprospekteringen hade startat 1973-74, i och med den första oljekrisen.

I mitten av 1990-talet grundade Sudan och Kina ett samriskföretag för att leta olja. I mars 1997 undertecknades ett avtal med fyra internationella bolag – från Kanada, Malaysia, Kina och Sudan – om att starta produktion i nya oljekällor och bygga en rörledning till Port Sudan till en beräknad kostnad av tio miljarder kronor. I januari samma år tilldelades den kinesiska statens oljebolag rätt att exploatera Sudans största oljefält med oljereserver som då beräknades till åtminstone 220 miljoner fat. I maj 1999 invigdes den 1 610 kilometer långa oljeledningen från Hegligfältet i södra Sudan till Port Sudan. Den sudanesiska oljeproduktionen ökade från 140 000 fat per dag i september 1999 till 200 000 fat per dag i slutet av 2002. Nu vid årsskiftet 2004/05 beräknas produktionen till 450 000 fat per dag.

Bara till besvär

Oljeboomen ledde till att Sudan år 2000 för första gången på decennier fick ett handelsöverskott. Detta kan förklara folkfördrivningskampanjerna i provinsen Darfur, som har förvärrats under 2004. Det ringa behovet av arbetskraft samt de jordbrukande och boskapsskötande sudanesernas höga grad av självförsörjning gör att merparten av befolkningen – som mer än trefaldigats på mindre än femtio år – är ointressant för de härskande. De analfabetiska herdarna och småbönderna är bara till besvär för en högteknologisk petroleumindustri som administreras av västerländska, arabiska och kinesiska experter.

Möjligheten att Sudan ska fördömas som en folkmordsregim av FN:s säkerhetsråd är dock liten på grund av att de utländska oljebolagen kommer från länder som har vetorätt i säkerhetsrådet.

Oljeexporten innebar att maktbalansen rubbades – oljeinstallationer är nämligen känsliga för sabotage från den sydsudanesiska rörelsen SPLA (Sudan People’s Liberation Army). Detta banade väg för en kompromiss mellan den härskande presidenten Omar Hassan al-Bashir i norr och rebellen John Garang i syd efter ett halvt sekel av krig mellan regionerna. Fredsförhandlingar pågick i Kenya från 2002 till sommaren 2004.

Den nya kompromissviljan beror på ledarnas cynism: John Garang och den härskande regimen i norr kom snabbt överens om att dela på inkomsterna från den expansiva olje- och gasutvinningen. Men samförståndet mellan de forna ärkefienderna utlöste en våg av protester bland etniskt, religiöst och regionalt baserade grupper som – på goda grunder – kände sig lurade på oljepengarna.

Detta visar att begreppen Nord- och Sydsudan, som används i den dagliga nyhetsrapporteringen, är förenklade och ibland missvisande. Före britternas dominans präglades Sydsudan av stammar och hundratals små hövdingadömen, vilka under de senaste decennierna har förstärkt sin etniska identitet. Några av sydsudaneserna tillhör olika bantufolk som invandrat under 1800-talet och början av 1900-talet, men de allra flesta är så kallade niloter. Även de globala religiösa och etniska identitetsrörelser som växt fram under 1900-talets sista fjärdedel har bidragit till ett uppsving för de traditionella stammarnas religioner och sedvänjor.

Ett virrvarr av krig

I landet talas över 400 olika språk och dialekter. Vid folkräkningen år 1955 registrerades nästan 600 stammar. De nilotiska folken i Sydsudan är i dag uppdelade i olika klaner som kontrollerar separata territorier. Och även om de allra flesta nordsudaneser använder arabiska i det offentliga livet, talar de flesta även lokala icke-arabiska språk. Befolkningen i norra och centrala Sudan – som länge tillhörde de nubiska kristna staterna i området – har islamiserats och arabiserats genom en långvarig process som tog sin början på 1400-talet. Bakom den enhetliga arabisk-muslimska fasaden i norr döljer sig hundratals etniska grupper, klaner och subklaner som lätt kan splittras om dagens kris förvärras.

Det långa inbördeskriget har polariserat Nord- och Sydsudan. Det behövs en yttre fiende för att ena alla stridiga viljor, i synnerhet i ett klansamhälle med släktbaserade lojaliteter. Men under hela inbördeskriget har de sydsudanesiska gerillorna haft nära kontakter med oppositionella grupper och miliser i Nordsudan som protesterat mot maktelitens politik. På samma sätt har den nordliga Khartoumregimen hela tiden samarbetat med gerillagrupper och etniska organisationer i Sydsudan som protesterat mot dominansen av den nilotiska gruppen dinka i SPLA.

Den värsta förödelsen under 1990-talet berodde därför inte på kriget mellan regeringsarmén i norr och rebellerna i syd. Orsaken var i stället ett virrvarr av alternativa inbördeskrig i söder mellan John Garangs dinkadominerade SPLA och en härva av frilansande miliser med egna krigsherrar som rekryterade anhängare från skiftande etniska grupper. Den första fraktion som bröt sig ur SPLA, i augusti 1991, var nuerledda SPLA-United som snabbt ingick en allians med Khartoumregimen för att bekämpa John Garangs fraktion.

Många soldater i den ”muslimska”, nordliga regeringsarmén är dessutom nilotiska, sydsudanesiska pojkar som tvångsrekryterats. Ett av de allvarligaste problemen är, som så ofta, att konkurrerande makteliter blåser upp etniska, regionala, religiösa och klanbaserade motsättningar för att stärka den egna gruppens makt och för att rekrytera anhängare. För de marginaliserade ungdomarna i krigszonerna finns det ofta bara två alternativ – ansluta sig till en militär organisation eller svälta ihjäl.

Darfurupproret hotar oljan

Det är mot den bakgrunden man ska förstå upproret i Darfur, som bröt ut våren 2003. Då grundades SLA (Sudan Liberation Army) av grupper i Darfur som protesterade mot de pågående fredförhandlingarna i Kenya. Kort därpå bildades den konkurrerande darfuriska milisen JEM (Justice and Equality Movement) av en annan klan. Efter några framgångsrika attacker från SLA och JEM kunde regimen konstatera att de darfuriska gerillagrupperna hotade det lönsamma oljeäventyret. Minsta lilla eftergift till dessa var uteslutet: kompromissvilja kunde utlösa en präriebrand av uppror bland andra missnöjda regionala eliter. Tvärtom gällde det för den vacklande regimen att statuera exempel. Krigarna i den så kallade Janjaweedmilisen fick därför hästar och vapen samt 100 dollar per man i startkapital – och fria händer att plundra och fördriva den ”överflödiga” befolkning som kunde antas stödja de darfuriska motståndsgrupperna.

Samstämmiga ögonvittnesskildringar har berättat om strategin. Tidigt på morgonen bombas de utvalda byarna av Sudans flygvapen. Ett par timmar senare attackerar den ridande Janjaweedmilisen. Krigarna stjäl allt de kan ta, och våldtar och dödar människor på måfå för att skrämma hela befolkningen på flykten. De raserar all bebyggelse och förgiftar brunnarna, allt i syfte att förhindra återvändande. I slutet av augusti 2004 kunde ett antal internationella observatörer konstatera att vidsträckta regioner i Darfur var avfolkade. Enligt dagens uppskattningar finns ungefär 1 miljon internflyktingar i knappt 150 läger i Darfurprovinsen. Dessutom har 200 000 människor flytt över gränsen till Tchad. Antalet döda uppskattas till 50 000.

I otakt med tiden

USA:s utrikesminister Colin Powell fastslog inför den amerikanska senatens utrikesutskott i september 2004 att ett folkmord har ägt rum i Darfur. Enligt honom är den sudanesiska regimen samt deras hantlangare i Janjaweedmilisen ansvariga. Powells utspel kan påverka den pågående debatten i FN, där säkerhetsrådets medlemmar ska ta ställning till ett amerikanskt resolutionsförslag som hotar Khartoumregimen med oljesanktioner om inte Janjaweedmilisen avväpnas. Dock: den amerikanska resolutionstexten riktar sig inte bara till den sudanesiska regimen utan till alla de länder – Ryssland, Kina, Frankrike, Malaysia, Kanada med flera – som engagerat sig i den sudanesiska oljeutvinningen.

USA – och särskilt den amerikanska kongressen – har agerat i otakt med tiden. Genom att hålla fast vid sanktionspolitiken från 1996 har de amerikanska företagen missat den sudanesiska oljeboomen. Sudan skickade faktiskt ut signaler om försoning med västvärlden redan 1994 när man lät franska säkerhetsagenter hämta terroristen Carlos, mer känd som Sjakalen (Illich Ramirez Sanchez), från Khartoum till en rättegång i Frankrike. Men den amerikanska administrationen lät sig inte bevekas utan behöll Sudan på sin lista över stater som stöder internationell terrorism. Dessutom genomförde USA robotanfall mot en fabrik i Sudan 1998 efter terrorbombningarna av de amerikanska ambassaderna i Dar Es Salaam och Nairobi.

Den franska regeringen började däremot agera till Sudans förmån i FN och i Internationella valutafonden, IMF. Detta skedde samtidigt som franska bolag inledde förhandlingar om framtida oljekoncessioner och värdefulla återuppbyggnadskontrakt i det krigshärjade landet. På liknande sätt har Sudan successivt knutit kontakter med regeringar och företag i de flesta av de länder som konkurrerar med amerikanska intressen på den internationella marknaden.

Den sudanesiska regimens och Janjaweedmilisens brott i Darfurprovinsen är naturligtvis fullständigt oacceptabla, men det finns också politiska bedömare som bakom den amerikanska administrationens och kongressens moraliska brösttoner anar ett hjärtlöst spel mellan stormakterna där USA via FN:s säkerhetsråd ansätter ett land där det senaste decenniets sanktionspolitik givit konkurrenter till de amerikanska oljebolagen ett stort försprång.