Annons

Fripassagerarna

Allt fler nya arter kommer hit med fartygens barlasttankar.

Annons

Den ser inte så farlig ut där den ligger uppspolad på stranden. Mest liknar den stora tovor med kall spagetti. För det otränade ögat är det en alg bland alger, men inte för marina botaniker. De har bekymrat konstaterat att detta är Gracilaria vermiculophylla, en asiatisk rödalg som spridits ut över världen och som nu även har dykt upp på den svenska västkusten. Här är den en främmande art eftersom den är långt bortom sitt naturliga utbredningsområde.

Sedan den gjorde entré hösten 2003 har den hittats i enstaka vikar i Halland och Bohuslän. Bekymret är att ingen vet vad som händer med den framöver. Kommer den att tyna bort och försvinna som om inget hade hänt? Kommer den bli ett harmlöst, eller rent av välkommet, tillskott till vår marina flora? Eller är den skadlig?

Algen överlever i kylskåp

De undersökningar som hittills gjorts av den nya algen visar att den har det karaktärsdrag som är typiskt för invaderande arter. Den är tålig. Efter sex månader, invirad i en plastpåse i ett mörkt kylskåp, fortsatte den att växa när den fick ljus och vatten. Det är inte heller nödvändigt med havsvatten för att den ska må bra. Den skulle kunna växa i Östersjöns mest bräckta vatten ända uppe vid Haparanda, där salthalten är bara två promille. Och den förökar sig effektivt: det räcker att några millimeter bryts av och singlar i väg för att det ska växa ut en ny, nästan meterlång planta.

Faran med en art som denna är att den kan ha egenskaper som ger den konkurrensfördelar i den nya miljön. Kanske saknas de djur som normalt håller den i schack, kanske växer den snabbare och blir större än jämförbara arter. Det finns därför en risk att nya arter inte bara överlever i våra kalla vatten, utan att de också breder ut sig på bekostnad av andra inhemska arter. Om detta sker, kan den nya arten orsaka stor förödelse i lokala ekosystem.

För den asiatiska rödalgen kan det handla om att den lägger sig som kvävande mattor på grunda mjukbottnar, och kanske kan den då ödelägga ålgräsängar som är viktiga barnkamrar för fiskyngel. Det är ännu för tidigt att sia om vad som kommer att hända med den främmande algen. Marinbotaniker vid Göteborgs universitet följer utvecklingen, och hoppas på det bästa. Mycket mer finns inte att göra nu när den väl är här.

Skadorna blir värre

Att främmande arter tar sig in i kustvatten och hav är inget litet och sällsynt problem. Tvärtom. Tunga instanser som IMO (International Maritime Organisation, FN:s organ för sjöfart) och ICES (International Council for the Exploration of the Sea) betraktar detta som ett av de större hoten mot världens hav och kuster. Anledningen är de stora ekologiska och ekonomiska skador som kan uppkomma, och det faktum att skadorna oftast är oåterkalleliga. Utsläpp av olja eller kemikalier kan spåras och saneras, och skadorna avtar med tiden. Ofta är det tvärtom när främmande arter kommer in. Skadorna kommer smygande, blir värre med tiden och är omöjliga att bekämpa.

Ett känt exempel är det som hände när vandringsmusslan Dreissena polymorpha oavsiktligt togs från Svarta havet till Nordamerika i slutet av 1980-talet. På grund av sin dominans har den stört ekosystemen i Stora sjöarna, där den täpper till vattenintagen för reningsverk och industrier. Kostnaderna för musslans skadeverkningar på fiske, friluftsliv, industrier och kraftverk uppgår nu till många miljarder dollar årligen. Bara att sanera kylvattenintaget till ett kärnkraftverk kostar motsvarande 5 miljoner kronor per år. Denna lilla mussla hittades i Finska viken 1995, men det finns ännu inga tecken på att den sprider sig ut över Östersjön.

Maneterna tog över

Ett annat drastiskt exempel är den nordamerikanska kammaneten Mnemiopsis leidyi, som kom till Svarta havet år 1982. Där slapp den vara byte för rovdjur, och på grund av tilltagande utfiskning kunde den livnära sig mer än väl på djurplankton. Kammaneterna exploderade i tillväxt, och med en sammanlagd biomassa på 700 miljoner ton orsakade den år 1994 att fisket totalt kollapsade. Den främmande arten medförde stora ekonomiska förluster, men också sociala tragedier när människor inte längre kunde livnära sig på fisket.

Tre år efter kollapsen vände utvecklingen när ytterligare en främmande kammanet, Beroe ovata, anlände till Svarta havet. Den kom troligen från Medelhavet. Genom att den nya kammaneten åt sin nordamerikanska släkting bidrog den till att återställa en form av balans i näringsvävarna. Sedan dess har ekosystemen i Svarta havet visat tecken på återhämtning.

Nu är det inte alltid katastrofvarning när främmande arter etablerar sig i nya havsmiljöer. Codium fragile är en vacker trädliknande grönalg som finns längs hela den svenska västkusten. Den kom hit från Stilla havet under andra världskriget och har aldrig gjort något större väsen av sig. Inte heller knivmusslan, ursprungligen från Nordamerika. I svenska kustvatten finns nu ett hundratal arter som inte tagit sig hit av egen kraft. De allra flesta ställer inte till några som helst problem. De bara finns.

Ekologisk roulett

Problemet är att det inte går att förutse de ekologiska följderna av att nya arter kommer hit. Det kan gå bra, det kan gå illa. Det liknar ett slags ekologisk roulett, som man nu har börjat tackla med olika typer av riskanalys. Bakgrunden är att spridningen av främmande arter har ökat alarmerande de senaste två decennierna. Numera etablerar sig en ny art någonstans i världen ungefär varannan månad.

Innan människan blev sjöfarare fanns begränsade möjligheter för marina djur och växter att sprida sig över stora havsområden. Möjligen kunde de fästa vid drivved som sent omsider stötte på en ny kust. Med båtar och fartyg öppnade sig nya rutter. Vikingarna tog med sig sandmusslan över Atlanten. Havstulpanen kom till Östersjön på 1840-talet från Nordamerika, fastsittande på segelfartyg, och rödalgen Bonnemaisonia hamifera kom hit som fartygspåväxt från Japan år 1902. Med effektiva skeppsbottenfärger fäster allt färre djur och växter på fartygsskrov. Men det finns ytterligare en möjlighet till långväga spridning: barlastvatten.

Fartyg som inte är fullastade måste ha barlast för att stabiliseras. Så länge fartygen var byggda av trä bestod barlasten oftast av sten eller sand. När det i slutet av 1800-talet började konstrueras fartyg med stålskrov användes i stället vatten. Barlastvattnet pumpas ombord i hamnar där lasten lossas, och töms ut vid lastning på nästa destination. Med vattnet följer små fripassagerare i form av djur och växter, ägg, larver och mikroorganismer. Många överlever inte resan i barlasttankarna, och många dör direkt när de släpps ut i den nya miljön. Men några klarar sig.

I takt med ökad världshandel är det i dag enorma volymer barlastvatten som transporteras från en del av världen till en annan - mellan tre och fyra miljarder ton årligen. Det är abstrakta siffror, men det blir mer gripbart om man bara tar Australiens uppskattning av vattentransporterna till dess egna hamnar: under ett år släpptes 150 miljoner ton barlastvatten ut i de 64 internationella hamnarna, ditfraktat av 10 000 fartyg från 300 transoceaniska destinationer. Bland de 170 främmande arter som anlänt till Australiens kuster med barlastvatten finns minst två som hotar landets akvakulturer och export av skaldjur: dels en glupsk sjöstjärna (Asteria amurensis) från Alaska, dels en giftig planktonalg, dinoflagellaten Gymnodinium catenatum, ursprungligen från Japan. I försök att begränsa effekterna av åtminstone en av dem, sjöstjärnan, diskuterades olika former av biologisk kontroll. En parasitisk ciliat som dödar vävnader i reproduktionsorganen hos hanliga sjöstjärnor fanns med i diskussionerna, men idén föll på att det var osäkert om parasiten verkligen höll sig till en enda art. Risken fanns att den även skulle sterilisera inhemska arter.

I över hundra år har naturliga fiender i form av rovdjur, parasiter och mikroorganismer använts för att bekämpa landlevande djur och växter. Ändå anses det generellt vara ett dåligt sätt att bli av med oönskade arter i marina system. En anledning är att man vet för litet om denna ansats. Av de 10 000-tals vetenskapliga referenser som finns om biologisk kontroll handlar endast ett par dussin om havet.

I stället satsar man på att försöka ta kontroll över barlastvattnet. Redan nu finns riktlinjer och internationella konventioner om hur barlastvatten ska hanteras för att minska riskerna med spridningen av främmande arter. Fartygen kan till exempel byta ut vattnet på öppet hav där salthalterna ofta är dödligt höga för många av organismerna inne i tankarna, och där de som överlever försvinner ner i djupet. Nackdelen är att manövern kan göra fartyget instabilt så att förskjutningar uppstår i lasten. Därför satsar både EU och IMO på olika typer av forskning om hur man kan rena barlastvattnet i hamnarna, innan det släpps ut.

Skaldjur tar med sig parasiter

Även om barlastvatten är den ojämförbart viktigaste orsaken till att främmande arter sprids i haven, finns några ytterligare spridningsvägar. En är handeln med levande skaldjur. Både vilda och odlade skaldjur kan föra med sig parasiter och annat smått, eller smita ut i sina nya miljöer. Sargassosnärjan kom med japanska ostron till Frankrike på 1970-talet och drev sedan vidare till svenska kusten. Sedan år 1987 är denna brunalg ett bestående inslag i våra grunda havsvikar.

En annan spridningsväg är när avsiktliga introduktioner går fel. Ett välkänt exempel är den svenska importen av amerikanska signalkräftor år 1959. Dessa bar på en svamp som de själva är immuna mot, men som sedermera har slagit ut stora delar av våra inhemska bestånd av flodkräftor. Ett annat exempel är vår nordamerikanska regnbåge, en importerad matfisk på rymmen.

Internet är en ny spridningsväg. Nya handelsvägar har öppnats genom att människor själva kan köpa och sälja djur och växter på nätet, utan att gå via en importör, vilket medför att det blir svårare att kontrollera handeln.

Sverige är ännu förhållandevis skonat från stora ekologiska och ekonomiska skador orsakade av främmande arter i hav och kustvatten. Men vi är anslutna till den internationella konventionen för biologisk mångfald och har förbundit oss att "kontrollera, utrota eller hindra införseln av de främmande arter som hotar inhemska ekosystem, livsmiljöer eller arter". I linje med detta startade Naturvårdsverket år 2002 forskningsprogrammet Aqualiens som ska bedöma riskerna med främmande arter i våra svenska vatten. Det behövs. Varje dag är 10 000 arter på väg någonstans, transporterade i barlasttankarna på fartyg som rör sig över hela världen.

Ny teknik dödar fripassagerare

Det svenska fartyget Don Quijote, som fraktar bilar mellan olika världsdelar, testar just nu en ny metod för att bli av med fripassagerare. En kombination av ultraviolett ljus och en katalysator av titandioxid ska ta kål på levande organismer i fartygets barlastvatten.

På väg in i barlastrummet passerar vattnet först genom ett filter som tar bort fiskar och andra större organismer. Därefter strömmar vattnet vidare genom en reaktor där energi från ultravioletta lampor ger upphov till fria radikaler, kortlivade och mycket reaktiva kemikalier som bland annat angriper mikroorganismernas cellmembraner.

- Enligt våra tester dör över 99 procent av organismerna när de passerar genom reaktorn, säger Carl Tullstedt på företaget Benrad, som nu utvecklar systemet i samarbete med Alfa Laval.

Ett annat svenskt fraktfartyg, Atlantic Compass, testar sedan ett år tillbaka ett amerikanskt system som renar barlastvatten med klordioxid, ett vanligt blekmedel inom cellulosaindustrin.

- Huvuddelen av tillsatserna omvandlas till koksalt, vilket gör processen miljövänlig, säger Tom Perlich, vd för Ecochlor som har utvecklat tekniken.

Han bedömer att bara ett par dussin fartyg i hela världen har utrustning för att rena barlastvatten. Bland konkurrenterna finns system som använder värme, ultraljud, ozon och en lång rad andra kemikalier för att döda organismer som skulle kunna rubba ekologin i en ny miljö. Det finns också forskning som går ut på att konstruera fartyg som ska behålla stabiliteten med litet eller inget barlastvatten alls.

FN:s organ för sjöfart, IMO (International Maritime Organisation), antog i fjol en konvention för hantering av barlastvatten. Konventionen kommer att börja gälla när minst 30 länder har anslutit sig. Den innebär att alla fartyg i internationell trafik senast år 2016 blir tvungna att oskadliggöra allt barlastvatten de tar med sig på sina resor.

Östersjöns värsting fastnar i nät

Den besvärligaste inkräktaren i Östersjön just nu är en liten hinnkräfta från Kaspiska havet: rovvattenloppan Cercopagis pengoi. Den är bara ett par centimeter lång men ändå en gigant i sammanhanget eftersom den är tio gånger större än jämförbara arter.

Den upptäcktes i Rigabukten 1992 och har sedan dess spritt sig till stora delar av Östersjön, ända upp till Bottenviken. Den troliga transportvägen är barlastvatten, vilket även förde den vidare över Atlanten. År 1998 hittades den i Lake Ontario i Nordamerika.

Rovvattenloppan trivs när det är varmt och stilla i vattnet. Varma somrar kan det bli massförekomster. En toppnotering är från Rigabukten 1995 då det fanns 795 rovvattenloppor per kubikmeter vatten. Eftersom de har klibbiga svansar fastnar de och täpper till fisknät när de blir många. Detta har hänt längs den finländska kusten och har allvarligt stört fisket. Dels blir näten synliga för fisken, dels slits de och går sönder.

Honorna har en livscykel som inkluderar både jungfrufödsel och viloägg. Äggen är mycket tåliga. De klarar att torka ut, och blir de uppätna av fiskar överlever de transporten genom fiskens mage och tarmar. Som alla hinnkräftor saknar de larvstadier och kläcks direkt som små miniatyrer av vuxna.

De är rovdjur och livnär sig på andra djurplankton, speciellt hoppkräftor som även är basföda för fisklarver. Därför finns en risk att rovvattenlopporna kan påverka fiskbestånden. En annan risk är att betningstrycket på växtplankton minskar om mängden små djurplankton minskar, vilket öppnar för algblomningar.

Själva äts de av fiskar stora nog att klara av dem, som vuxen sill. Därför finns en teoretisk möjlighet att bekämpa rovvattenlopporna genom att fiska selektivt och behålla årsklasser och fiskarter som kan hålla vattenlopporna i schack.

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.