Därför strider shiiter och sunniter

Det här är en artikel från 2014.

I juni 2013 uppmanade den sunnitiska ledaren Yusuf al-Qaradawi (som följs av 60 miljoner via al-Jazira) alla sunnimuslimer att ta till vapen och förenas i en strid mot shiamuslimer i Syrien. Enligt al-Qaradawi är ”Satans parti”, det vill säga Hizbollah (som på arabiska betyder ”Guds parti”), ett instrument i den iranska ambitionen att massakrera sunnimuslimer.

Hizbollah-ledaren Hasan Nasrallah har förklarat att rörelsen deltar i strider i Syrien för att tillvarata shia-intressen, till exempel shiitiska helgedomar och gravmoskéer, som han anser vara hotade av sunnimuslimska jihadister.

Och detta mönster kan vi se i flera länder – sunniter står mot shiiter.

I samband med de senaste årens omvälvningar i Mellanöstern har medierna uppmärksammat att islam inte är enhetlig, utan består av ett flertal riktningar och kan tolkas och praktiseras på olika sätt. Man har observerat att sunni-islam är länkat till politik i vissa länder på den arabiska halvön samt Muslimska brödraskapet i Egypten, och att shia-islam å andra sidan associeras med den islamiska republiken Iran, upproret i Bahrain och den libanesiska rörelsen Hizbollah.

Motsättningar mellan sunni- och shiamuslimer antar en våldsam form när sunnitiska islamistiska grupper strider mot Hizbollah eller när bilbomber exploderar i Irak. Det är visserligen inget nytt i muslimska länders historia att människors identifiering med en specifik religionstolkning brukas vid mobilisering i konflikter, men sunni- och shiamuslimer har även upplevt långa perioder av samexistens.

I teologiska och praktiska frågor formades sunni och shia olika redan tidigt i islams historia. De skillnader som har utvecklats rör bland annat rituellt liv, teologi och filosofi, syn på ledarskap, religiös kalender, tolkningen av gemensamma källor, som Koranen, samt hur islams tidiga historia bör förstås. Vad muslimer uppfattar som islam varierar nämligen över tid och rum. Ett exempel på detta är den period som föregick kriget mellan Irak och Iran på 1980-talet. Före krigsutbrottet, och definitionen av kriget som en konflikt mellan sunni och shia, var det flera sunnitiska religiöst lärda som framförde ståndpunkten att skillnader mellan olika riktningar var av liten betydelse och att det gemensamma skulle betonas.

Även inom den religiösa rörelse som jag har studerat sedan mitten av 1990-talet i Damaskus, Syrien, har en framträdande tanke varit att vilken av islams riktningar en muslim tillhör är av mindre vikt. Det betydelsefulla är snarare att förstå vad det innebär att vara muslim i vår tid. Ett synsätt som präglats av Syriens religionspolitik där ett mål varit att inte låta religiös tillhörighet motivera politiskt ställningstagande. I inbördeskrigets Syrien har dock denna ambition fått ge vika, och identifieringen med en riktning inom islam kan både förena människor och rättfärdiga våldshandlingar. I konflikt och kris, när statens institutioner faller samman, fungerar den religiösa hemvisten som ett trygghetsnät för individer.

Generellt kan man säga att religion har blivit mer betydelsefullt som identitetsmarkör i många muslimska länder under de senaste decennierna, men detta gäller även kristna i regionen och alla de olika ibland tvistande underkategorierna som finns inom sunni och shia. Valet att lyfta fram religion som tillhörighet innebär att något väljs bort, och i vissa sammanhang kan gränser mellan människor förstärkas genom att ”vi” sätts i skarp motsats till ”dom”.

I dagens konflikter hämtas argument från islams historia, och det är fullt möjligt att shiamuslimer som fördömer sunni refererar till äldre konfessionshistoriska händelser. Dock läses historien med dagens politiska utveckling som referens – föreställningar om islams historia formas i nuet, och vad som anses vara sunnis ståndpunkt i förhållande till shia tenderar att vara föränderligt även om det framställs som det motsatta. Några referenspunkter och skiljelinjer mellan sunni- och shia-islam är dock klart urskiljbara.

I sunnimuslimsk teologi betonas betydelsen av att följa profetens sunna. Ordet sunna används i många sammanhang, främst i betydelsen ’sed’, ’sedvana’. I Koranen refereras till ”de äldres sed” eller ”Allahs sed”. Det är först i ett senare sammanhang, på 800- och 900-talen, som ordet har fått betydelsen profetens sunna i den kanoniska litteraturen som beskriver Muhammeds liv (d. 632). Denna litteratur kallas hadith, ’tradition’, och skildrar Muhammeds handlingar. En övergripande teologisk tanke är synsättet att Gud är knuten till muslimerna genom Koranen och profeten Muhammed genom sin sunna, sin ’sed’. Sunna brukar ofta förklaras som profetens gärningar och uttalanden, men även mer övergripande handlingar han anses ha accepterat. Sunna är också den term som beskriver den största islamiska riktningen, Ahl al-sunna wa al-jami‘a, ’folket som är sunna och som tillhör församlingen’, det vill säga sunnimuslimer. Denna beteckning anses syfta på muslimer som håller fast vid etablerade dogmer och praktik. Sunni anses alltså beteckna en individ som följer sunna och innebär i sunnitisk självförståelse att man praktiserar ”rätt” islam. I konflikter och teologiska diskussioner kan ordet sunna följaktligen användas som motsats till shia.

Den historiska bakgrunden till uppkomsten av olika riktningar inom islam är inte glasklar. Det är viktigt att skilja mellan teologiskt grundad historieskrivning och vad som källkritiskt kan beläggas rörande den utveckling som skedde på den arabiska halvön under 600-talet och senare. För många praktiserande muslimer är dock den konfessionella historieskrivningen liktydig med faktisk historia.

Islams tidiga historia ses ur ett konfessionellt perspektiv som tidlös och uppfattas som en källa till tolkning i syfte att forma islam i vår samtid. Profeten Muhammed och hans samtid uppfattas följaktligen som fulländad och allmängiltig och är inte bunden till en historisk tid. Källäget gör diskussionen komplicerad, men en slutsats som kan dras är att uppkomsten av det vi känner som uttryck för islam i dag etableras genom en process som sträcker sig över flera århundraden och som genom nytolkningar fortgår än i dag.

Shiitiska riktningar utgör i dag 10–15 procent av det totala antalet muslimer. Det finns ingen enhet inom den shiitiska delen av islam; den har splittrats upp i en mängd sinsemellan mycket olika riktningar. Dock är utgångspunkten att Ali (d. 661), profetens svärson och sedermera den fjärde kalifen, var den rättmätige arvtagaren efter Muhammeds död. En kalif uppfattas som världslig ställföreträdare. Ett motiv för shias anspråk står sålunda att finna i det tidiga islams historia, men tillhörighet till flera riktningar inom shia kommer senare att förknippas med andra etniciteter än den arabiska och till olika oppositionella rörelser.

Föreställningen om Ali som rättmätig ledare för alla muslimer går tillbaka till händelser som anses ha utspelats i oasen Ghadir Khumm, belägen mellan Mekka och Medina i dagens Saudiarabien. Muhammed ska här ha utsett Ali till sin efterträdare. Detta uppfattas inom shia som belagt i flera hadither, medan sunnimuslimer tolkar samma hadither annorlunda. När det gäller texter delar sunni och shia följaktligen på Koranen och hadither, men det finns specifika shiitiska textsamlingar som till exempel nahj al-balagha, ’vältalighetens metod’, som anses innehålla tal och brev från Ali. I shiitiska samlingar är det centralt att de tolv imamerna, religiösa ledare från Ali fram till den siste shiitiske imamen Muhammad al-Mahdi, ges framträdande roller i syfte att stärka legitimiteten i den shiitiska historieskrivningen. Beteckningen 12-riktningen syftar alltså på de tolv imamer som betraktas som normgivande auktoriteter, från den förste, Ali, och hans ättlingar i rakt nedstigande led till och med den tolfte. Inom shia menas att den tolfte imamen gick in i ’fördoldhet’, ghaiba, i ett utomvärldsligt liv, på 870-talet. Vid tidens slut då domedagen närmar sig ska han återvända i form av en messiasgestalt.

Såväl Ali som hans söner Hasan och Husayn blev mördade. Den shiitiska rörelsen skulle möjligen kunna ses som att den ställdes inför ett så starkt motstånd rörande maktfrågor att den i stället blev en religiös rörelse. Detta förlopp påskyndades av att ledande individer mördades, och ibland har shia beskrivits som martyrskapets, sorgens och lidandets religion. Ett skäl till den beskrivningen är att det inom shiitisk teologi har utvecklats en lära som starkt fokuserar på minnet av martyrer. En central gestalt är Husayn som dödas år 680 i en konflikt med det sunnitiska umayyadiska kalifatet (680–750). Åminnelsen, ibland kallad passionsmotivet, har präglat riktningens rituella liv, och sorgen över Husayns död manifesteras årligen i månaden Muharram genom passionsspel och ritualer. Dessa passionsspel utgörs i dag av dramatiska framställningar av världens historia med platsen där Husayn dödades, Karbala, beläget sydväst om Bagdad i dagens Irak, i centrum.

Inom dagens shiitiska teologi är det en stridsfråga om det är förenligt med Guds vilja att etablera en islamisk republik som den i Iran år 1979 eller om det inkräktar på tanken att invänta messiasgestaltens återkomst. Med andra ord: äger människor rätt att försöka upprätta ett interimsgudsrike på jorden eller är uppgiften att emotse Guds återsändande av Muhammad al-Mahdi? Vid sidan av tron på en enda Gud och Koranen betonas alltså tanken att en imam är utvald av Gud och bärare av den del av den gudomliga skapelsen som leder till frälsning. I den av ayatolla Khomeini (d. 1989) utformade doktrinen wilayat al-faqih, ’de rättslärdas styre’, skiljs inte religiöst och världsligt styre åt, och rättslärda shiamuslimska teologer ges rollen av förvaltare av arvet från de tolv imamerna, och det är de som ska leda muslimer i såväl världslig som politisk mening.

Svårigheten med en övergripande uppdelning av sunni och shia kan belysas genom hur de syriska alawiterna har beskrivits som extrema i sin religionsutövning, ibland som kättare, av såväl sunni- som shia-teologer. Kritiken riktar sig främst mot att alawiterna anses räkna Ali till den gudomliga sfären. Påståendet att de är en del av shia-islam är därmed inte helt självklart och det är fullt tänkbart att religionshistoriskt uppfatta alawiter som en självständig religiös riktning med kopplingar till islam.

Den libanesiske shia-ledaren Hasan Nasrallahs motivering till att Hizbollah deltar på regimens sida i det syriska inbördeskriget för att försvara shia-intressen kan därför handla om maktpolitik likaväl som värnandet om shiitiska helgedomar. Men det kan även röra sig om personliga band mellan Nasrallah och Bashar al-Assad och dessutom interna frågor i Libanon. Konflikten i Syrien ger Hizbollah möjlighet att stärka sin egen legitimitet i Libanon genom att måla upp bilden av en konflikt mellan enbart sunni och shia. Det är en form av identitetspolitik där shiitisk gemenskap och idén om Hizbollah som motståndsrörelse används som motiv, men samtidigt är detta ett bra exempel på hur religiösa identiteter kan vara en del i ett maktpolitiskt spel.

Sedan den islamiska republiken i Iran etablerades 1979 har skillnaderna mellan sunni och shia uppmärksammats allt mer, men shia, som är den till antalet bekännare största riktningen i Iran, har genom historien förknippats med iransk tradition och iransk nationalism.

Förhållandet att skillnader mellan sunni och shia kopplas till olika maktambitioner är alltså inte nytt i muslimska länder. Samtidigt är det i ett historiskt perspektiv tydligt att skillnaderna mellan islams olika riktningar ofta betonas i tider av omvälvningar – medan de mer sällan uppmärksammas i perioder av harmoni.