Annons
Bild: 
Istock

”Viktigt att lära unga källtillit”

Många har svårt att skilja mellan annonser och redaktionella texter på nätet. De som tror att de klarar det bättre än andra är ofta sämst.

Författare: 

Publicerad:

2019-06-20

– Vårt huvudresultat är att de som trodde sig vara bäst på att söka och granska information på nätet ofta var sämst på det i verkligheten, säger Thomas Nygren.

Han är forskare i didaktik vid Uppsala universitet, och huvudförfattare till en ny studie som har publicerats i Nordicom Review. Tillsammans med sin kollega Mona Guath har han studerat nästan 500 gymnasieungdomar på olika skolor och gymnasieprogram från olika delar av Sverige. Ungdomarna har fått skatta sin förmåga att genomskåda falska nyheter. Därefter har forskarna testat deras förmåga till källkritik.

– Det vi har undersökt är i första hand självuppfattning i relation till faktisk förmåga, säger Thomas Nygren.

Forskarna har även undersökt i vilken grad ungdomarna kunnat identifiera vem som står bakom informationen och hur bra de har kunnat argumentera för sin sak. Forskarna undersökte också hur bra de var på att jämföra olika källor.

– Över lag har människor väldigt svårt att skilja på olika källor – det gäller både ungdomar och vuxna, säger Thomas Nygren. Många kan inte se vad som är redaktionell text.

Nästan 40 procent av ungdomarna uppfattade inte att en text var en annons, trots att det stod att det var en annons ovanför texten.

Men det fanns grupper som fick bättre resultat.

– De som sade sig vara extra intresserade av pålitliga nyheter hade en förståelse för att de inte alltid visste allt från början, säger han. De var bättre. De uttryckte en sorts vetenskaplig nyfikenhet, och då släpper man ofta sin konfirmeringsbekräftelse och tar del av information som går emot de egna övertygelserna, säger Thomas Nygren.

– Öppenhet och nyfikenhet verkar vara centrala egenskaper, liksom respekt för andras kunskaper. Om man inte känner igen en källa bör man vara vaksam och kolla vem som står bakom.

Att de som är minst kunniga i ett ämne ofta överskattar sin kunnighet kallas för Dunning-Kruger-effekten och är ett fenomen som går igen i många områden (se ruta).

Thomas Nygren genomför just nu en liknande studie på vuxna – och resultaten är likartade. Även bland de vuxna finns det de som tror sig vara bäst på att hantera källor på nätet, som klarar det allra sämst.

– Men vi såg även att högre utbildning, minst tre år efter gymnasiet, hänger ihop med en bättre förmåga att hantera dessa frågor. Men genomgående är den vetenskapliga nyfikenheten viktigast. Ju mer man vet, desto bättre är man på att förstå hur svåra saker och ting är, säger han.

Thomas Nygren tror inte heller att vi i allmänhet kommer att bli bättre på att hantera information på nätet.

– Nej, det blir faktiskt svårare hela tiden. Och även om vi blir allt bättre på att hantera nätet verkar utmaningarna ständigt växa. Vi behöver hela tiden utbilda oss, eftersom man kan luras på så många olika sätt nuförtiden.

Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, har länge forskat om kunskapsfrågor och leder i dag det stora forskningsprojektet Kunskapsresistens: orsaker, konsekvenser och motmedel, som går ut på att undersöka kunskapsmotstånd. Även hon ser att ungdomar har svårt med källkritik.

– Det finns en missuppfattning om att äldre är dåliga på källkritik på nätet och att yngre liksom är uppväxta med nätet och därför har lärt sig det. Men det stämmer inte att de unga skulle vara så mycket bättre, säger hon.

Hon påpekar att unga ägnar sig mycket åt källkritik i skolan och lär sig att vara allmänt kritiska. Men det räcker inte.

– De måste även lära sig källtillit. Om man bara lär sig att vara kritisk till källor och att vara uppmärksam på underliggande agendor och liknande kommer man inte lära sig att hitta till de pålitliga källorna. Så även det måste de lära sig, säger hon.

Åsa Wikforss betonar att skolan är viktig, men att det ofta är hemifrån man får sin mediekunskap. De som kommer från medievana hem är bäst på både källkritik och källtillit. Barn från hem som saknar medievana vet ofta inte vad public service är och de kan inte skilja public service från privata, vinstdrivande medier.

– Barn behöver hjälp att hitta pålitliga medier, som seriösa dagstidningar och tidskrifter, P1 och de viktigaste programmen på tv, så att de lär sig känna igen seriösa resonemang och vederhäftiga avsändare, säger Åsa Wikforss.

För många medelålders och äldre personer är det självklart att det finns olika nivåer av medier. Man har olika förväntningar på P1 och TV3. En text i Forskning & Framsteg är inte samma sak som en text på Flashback. Men detta är inte lika självklart för de yngre, enligt Åsa Wikforss.

– För barn och ungdomar som bara rör sig på nätet så finns allt på liksom samma nivå. Många saknar urskillning. Min generation har lärt sig att navigera i ett medielandskap där vi kan skilja på olika avsändare. Och vi förstår nästan intuitivt denna skillnad, säger Åsa Wikfors.

– Vi ska inte lära de unga att vara naiva – även public service och seriösa medier kan ha fel, säger hon. Men vi ska lära dem att när det finns en redaktionell process bakom det som publiceras – en intern granskning – är innehållet i regel mer pålitligt.

Åsa Wikforss berättar om experiment där ungdomar själva tillverkat fejkade nyheter. Denna grupp lärde sig logiken bakom detta och blev bättre på att känna igen fejkade nyheter och desinformation.

– Jag tror att kunskap om hur sårbara vi är för desinformation och falska nyheter ger oss ett visst skydd. Vi kommer aldrig att helt bli av med denna sårbarhet, men förhoppningsvis kan vi bli bättre genom mer forskning om hur vi hanterar kunskap, säger Åsa Wikforss.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln: