Annons

Född år 1000

Ingegerd var vacker och viljestark och sin faders, Olof Skötkonung, ögonsten. Här framträder bilden av henne mitt emellan legend och verklighet.

På Marie Bebådelsedagen, den 25 mars 1049, predikade prästen Hilarion i den furstliga palatskyrkan strax utanför Kiev i nuvarande Ukraina. Han vände sig till Vladimir, fursten som låtit kristna riket år 988 och nu var död sedan många år. Prästen uppmanade Vladimir att resa sig ur sin grav och beskåda sitt verk:

"Res dig, och beskåda din son Georgij . . . en prydnad för tronen i ditt land, och låt dig glädjas över all måtta. Och beskåda din fromma svärdotter Irina! Beskåda dina barnbarn och barnbarnsbarn!"

Georgij var den regerande storfurstens dopnamn och Irina storfurstinnans. Deras världsliga namn var Jaroslav och Ingegerd, och de åhörde från sina hedersplatser i kyrkan, tillsammans med delar av sin stora familj, Hilarions smickrande predikan . Ingegerd var dotter till den svenske kungen Olof Eriksson, av eftervärlden kallad "Skötkonung". Hennes mor var Olofs hustru Estrid, furstedotter av västslavisk stam.

Hilarions bevarade predikan, med titeln "Om sanningen och nåden", är en av den fornryska litteraturens pärlor men också en av de ytterst få skriftliga källorna till den svenska kungadottern Ingegerds sista levnadstid. Ett knappt år senare, den 10 februari 1050, dog hon, enligt en kortfattad notering i den s k Nestorskrönikan, som på 1110-talet sammanställdes i Grottklostret i Kiev.

Kristet uppfostrad i Sigtuna

När Ingegerd föddes vet vi inte säkert, men det var troligen år 1000 eller något år senare. Hon blev alltså omkring 50 år gammal. Var hon föddes vet vi inte heller säkert. Kungen och hans familj var ofta på resande fot. Men det var i Sigtuna som Olof strax före millennieskiftet lät sätta igång myntslagning, den första i Sverige. Därför är det troligt att han tidvis skötte politik och förvaltning från stadens kungsgård.

Olof hade också en maktbas i Västergötland, och enligt legenden lät han sig döpas i Husaby källa år 1008 - fast numera anser man att han döptes redan före sitt trontillträde, kanske år 995. Olof brukar med rätt eller orätt betecknas som den förste kristne svenske kungen. Han var i alla fall döpt, och han var den förste som styrde över både svear och götar. Vad beteckningen "Skötkonung" står för är oklart, men troligen betyder "sköt" skatt och syftar på myntningen.

Under vikingatiden var det mycket vanligt att kunga- och hövdingabarn skickades till släktingar för att uppfostras. Detta var ett sätt att skapa och behålla allianser inom de härskande släkterna. Ingegerds bror Jakob växte således upp hos moderns familj i Mecklenburg. Halvsystern Astrid, vars mor var Olofs frilla Edla, skickades till en västgötahövding, Egil. Men inga sådana uppgifter finns om Ingegerd. Därför är det troligt att hon uppfostrades i föräldrahemmet, kanske främst i Sigtuna och i Skaratrakten. Inget är heller känt om hennes utbildning, men man kan utgå från att de präster och missionärer som vistades vid hovet undervisade henne i den kristna läran.

Kung Olofs ögonsten

Kung Olof var en hetlevrad man, och det var hans fru också, enligt den isländske krönikören Snorre Sturlasson. Det kan alltså ha gått hetsigt till i kungsgården. Ingegerd ska, enligt samma källa, ha varit en mycket vacker flicka och tycks ha varit Olofs ögonsten. Hon var inte rädd för att säga vad hon tyckte, enligt Snorre, även om det var tvärtemot faderns uppfattning.

Att äktenskap blev politiskt fördelaktiga var för vikingatidens kungar lika viktigt som att de hade framgång i krig. Ingegerd drogs in i detta maktspel när hon började bli giftasvuxen. Först friade Norges unge kung Olav Haraldsson genom ombud till henne. Frieriet gjorde Olof Skötkonung rasande. Ingegerds far och den norske kungen, den blivande Olav den helige, var nämligen dödsfiender. Dels godkände Olof Skötkonung inte Olavs anspråk på den norska tronen, dels hade Olav bara några år tidigare varit inne och härjat med en flotta i Mälaren. Sedan lyckades han smita ut i Saltsjön utan att Olof Skötkonung kunnat hindra det. Olof brukade föraktfullt kalla Olav för "den digre", tjockisen.

Norske Olavs frieri till Ingegerd var samtidigt ett fredsinitiativ. Men Olof Skötkonung ville inte höra talas om någon försoning med Olav, hur varmt än Ingegerd talade för giftermålsplanerna. Det var inte förrän sveahövdingarna på tinget i Uppsala den 15 februari 1018 hotade kung Olof med att han skulle mista huvudet om han inte slöt fred med den norske kungen, som han motvilligt gav med sig. Men något bröllop blev det aldrig, trots att den ivriga Ingegerd skickade fästmannen en guldstickad kappa. Olof hindrade helt enkelt dottern från att resa till Norge. Så här löd den koleriske faderns sista ord i den frågan, enligt Snorre:

"Du ska veta det, Ingegerd, att hur mycket kärlek du än har till den tjocke mannen så kommer du aldrig att få njuta den och ingen av er ska få er vilja. Jag ska i stället gifta bort dig med någon av de hövdingar vars vänskap jag kan ha glädje av". Olav gifte sig senare med Ingegerds halvsyster Astrid.

Ingegerd ställde krav

Det dröjde inte länge förrän sändebud från en ny friare dök upp, nämligen furst Jaroslav i Novgorod. Olof Skötkonung blev mycket lättad och glad över detta giftermålsanbud. För Ingegerds del var det knappast tal om att neka. Hennes förhållande till fadern var säkert frostigt efter affären med Olav. Men hon ställde bestämda villkor: en svensk hövding, jarl Ragnvald, skulle följa med henne österut, och hon ville ha landskapet Ladoga som personlig förläning. Fadern och Jaroslavs ambassadörer tvingades acceptera.

Ingegerd var bara tonåring när hon blev rysk furstinna. Men med sin viljestyrka och näsa för maktspel framstår hon i källorna som en viktig rådgivare till sin 25 år äldre man, på något ställe rentav som den dominerande av de två. Hon lyckades en gång, enligt den isländska Emunds saga, stifta fred mellan Jaroslav och en av hans släktingar, just när deras arméer skulle gå lös på varandra. Sagan berättar att en norsk hövding, som hade engagerats av Jaroslavs fiende Vartilav, tog Ingegerd till fånga. Men hon löste skickligt situationen genom att på sin mans vägnar göra en tillfällig eftergift åt Vartilav. Som av en lycklig slump dog han kort därefter.

Maken Jaroslav blir storfurste

Sak- och personuppgifterna i Emunds saga stämmer inte riktigt med uppgifterna i de ryska krönikorna. Men berättelsen illustrerar ändå tydligt nordbornas betydande roll i Ryssland vid denna tid, och även hur eftervärlden såg på Ingegerds ställning. Parallellen till hennes tidigare försök att medla mellan fadern och sin norske fästman är tydlig, men nu gick det bättre eftersom hon uppenbarligen hade större inflytande över sin man än över sin far.

Jaroslavs väg från att vara furste enbart i Novgorod till att bli storfurste i Kiev med överhöghet över hela det fornryska riket blev lång och besvärlig. Enligt källorna begärde han och fick vid inte mindre än sex tillfällen militär hjälp från skandinaver i striderna med sina bröder och andra fiender. Troligen kom många av dessa från Sverige, där Ingegerds bror Jakob, som kung Anund Jakob, omkring 1022 hade efterträtt fadern Olof.

Först år 1035 hade Jaroslav lyckats besegra och manövrera ut alla medtävlare om makten, och han och Ingegerd kunde för gott flytta till Kiev, en stad som förfadern Oleg redan 882 utropat till "alla ryska städers moder". Där tog Jaroslav 1036 en sista gång hjälp av svenska legosoldater för att bryta den belägring som staden då utsattes för av petjenegerna, stäppens nomadkrigare. Denna hjälpstyrka stod möjligen under befäl av en viss Ingvar, känd från många runstenar i Mellansverige och från den isländska sagan "Ingvar den vittfarne".

Guldålder i Kiev

Under Jaroslav och Ingegerd inföll sedan det fornryska rikets guldålder. Storfursteparet lät i Kiev bygga en helt ny stadsdel, omgiven av en flera kilometer lång och elva meter hög vall. Tre portar ledde dit in, den förnämsta kallades Gyllene porten. Kejsarstaden Konstantinopel var förebilden, och Jaroslav öppnade Ryssland på vid gavel för grekiska präster, arkitekter, hantverkare och konstnärer. I sin predikan år 1049 beskrev Hilarion även Kievs skönhet:

"Beskåda staden, skinande i sin glans! Beskåda de blomstrande kyrkorna! Beskåda den växande kristenheten! Beskåda staden som glimrar av helgonikoner, doftar av rökelse och genljuder av lovprisningar och hymner till Gud!" Hilarion var Jaroslavs hovpräst. Något år senare utnämndes han till överhuvud, metropolit, för hela den ryska kyrkan. Han var den förste ryssen i detta ämbete, företrädarna hade varit greker.

Sofiakatedralen är byggnadsmonumentet framför andra i Kiev från denna epok. Katedralen står kvar ännu, trots att mongolerna raserade staden år 1240 och att den också råkade illa ut i sentida krig. Katedralens yttre präglas av de festliga, gyllene lökkupolerna. Därinne skiftar färgerna dunkelt och trolskt över 5 000 kvadratmeter mosaiker och fresker med både kyrkliga och världsliga motiv.

Rus - en europeisk stormakt

I putsen på kyrkans väggar går det ännu att urskilja vissa av de målningar som gjordes till invigningen. Bland dem finns bilder av Jaroslavs och Ingegerds barn. Också Jaroslav och Ingegerd målades av i kyrkan, men de bilderna är numera försvunna eftersom väggen där de fanns revs på 1600-talet. Hade målningen av Ingegerd funnits kvar hade det varit den äldsta samtida framställningen av en identifierbar svensk person. Men det finns gamla avritningar av målningarna, som föreställde hur storfursteparet symboliskt överlämnade katedralen till Kristus, som tronade i freskens mitt.

Sju söner och tre döttrar är kända från Jaroslavs och Ingegerds äktenskap. Sönerna hette Ilja, Vladimir, Izjaslav, Svjatoslav, Vsevolod, Igor och Vjatjeslav. Döttrarnas namn var Elisabet, Anastasia och Anna. Ilja dog som spädbarn, och Vladimir blev mest känd för att han år 1043 ledde en misslyckad attack på Konstantinopel. Men han kom trots allt ifrån äventyret med livet i behåll och sattes av sin far in som furste i Novgorod. Också de övriga sönerna fick furstendömen efter sin far, och denne förmanade dem på dödsbädden strängt att hålla sams. De råkade emellertid så gott som omedelbart i krig med varandra.

Hilarion konstaterade i sin predikan att Vladimirs förfäder inte hade styrt över något svagt, obskyrt rike utan över Rus, "som är känt och berömt till världens ände". Och det fornryska riket framträder på Jaroslavs och Ingegerds tid verkligen som en betydande europeisk stormakt. Furstefamiljens giftermålspolitik illustrerar detta. Jaroslav har av några historiker kallats för "Europas svärfar", och i så fall var Ingegerd dess svärmor (se rutan på sidan 8).

Hon glömde aldrig Olav

Ingegerds äktenskap med Jaroslav varade i trettio år. Men sin ungdomskärlek, norrmannen Olav Haraldsson, glömde hon aldrig. När han år 1028 drevs på flykten ur hemlandet fick han en fristad hos svågern och svägerskan i Novgorod. "Ingegerd och Olav älskade varandra i hemlighet", om man får tro Emunds saga.

Ingegerd tog också hand om Olavs och Astrids son Magnus som fosterbarn när Olav återvände till Norge. Olav stupade vid slaget vid Stiklastad 1030, och så småningom blev Magnus Olavsson kung av Norge, han också. Han kallades Magnus den gode.

Enligt ortodoxa källor ägnade sig Ingegerd intensivt åt kyrkan och det religiösa livet. Storfursteparet instiftade ett kloster, Den helige Georgijs och den heliga Irinas kloster, och Ingegerd lät mot slutet av sitt liv viga sig till nunna enligt den strängaste ordningen och fick då namnet Anna. "Hon visade därmed sin djupa fromhet och sin sant kristna ödmjukhet", heter det. En rysk 1800-talskälla konstaterar:

"Anna (Ingegerd) var det första exemplet på att storfurstliga personer blev heliga genom att gå i kloster. Denna sedvana, som hämtats från grekiska härskare, började i Ryssland på 1000-talet och fortsatte oavbrutet nästan till 1600-talet."

Vid denna tid fanns det inga formella regler för hur helgonförklaringar skulle gå till. Många av de ryska härskarna som hade gynnat kyrkan förklarades efter sin död av sina biskopar som furstehelgon. Ingegerd hör till denna kategori och hon hade en speciellt stark ställning i Novgorod.

Ett kranium av nordisk typ

Ingegerd firas enligt den ryska kyrkokalendern som helgon den 10 februari och 4 oktober. Den 10 februari är hennes dödsdag, och 4 oktober är sonen Vladimirs dödsdag. Vladimir lät bygga Sofiakatedralen i Novgorod, en mindre variant av Sofiakatedralen i Kiev. Den 4 oktober var på medeltiden en stor högtidsdag i Novgorod, och alla de ledande kyrkliga dignitärerna var skyldiga att infinna sig till mässorna. Självaste tsar Ivan "den förskräcklige" beslutade 1556 att gudstjänster och allmänna själamässor skulle hållas över Ingegerd och Vladimir "så länge världen består".

Ingegerds kvarlevor vilar tillsammans med makens i en sarkofag i Sofiakatedralen i Kiev. Det är en massiv, nästan två och halv meter stor pjäs i grå marmor. Sovjetiska forskare öppnade graven år 1939 och undersökte innehållet. Vid denna tid ansågs mätningar av skallen kunna visa t ex rastillhörighet. Ingegerds välbevarade kranium befanns vara av nordisk typ, massivt och tungt med en elliptisk form. Pannan var "inte särskilt hög" och hade en "genomsnittlig" lutning. Näsan var "starkt framträdande med en smal näsrot". Hakan var "av genomsnittlig storlek" men "markant framträdande". Tänderna bedömdes som rätt väl bevarade. Forskarna uppskattade att Jaroslav hade varit 172 centimeter och Ingegerd 162 centimeter lång.

Som andlig gestalt lever Ingegerd fortfarande inte bara i Ryssland, utan också i Sverige. I Eskilstuna finns sedan 1968 en svensk-ortodox församling som bär S:ta Annas namn och där Ingegerd vördas. Inom denna svenska ortodoxi betecknas Ingegerd till och med som Sveriges skyddshelgon.

Av Rune Edberg, arkeolog och journalist och knuten till Södertörns Högskola. I Sigtuna museers skriftserie har han publiceratIngegerd, Olof Skötkonungs dotter och där finns utförliga källhänvisningar.
Citaten från Hilarion är hämtade från Simon Franklins bokSermons and rhetoric of Kievan Rus, Harvard 1991.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar