Smittor drabbar psyket

Vid lunchtid på fredagen den 23 februari 2024 utrymdes Säkerhetspolisens högkvarter i Solna på grund av ett larm om gasutsläpp. Åtta personer fördes till sjukhus med upplevda andningsbesvär. Sjukvården i Region Stockholm gick upp i stabsläge. Senare på eftermiddagen skrev Säpo på sin hemsida att räddningstjänsten avslutat insatsen efter att ha konstaterat att det inte fanns någon gas vare sig inne i lokalerna eller utanför byggnaden.

Vad hände? När Säpos presstjänst tillfrågas lämnar de inte någon ytterligare information. Vi får lita till rapporter i medierna.

Medarbetare på Säpos högkvarter i Solna hade känt en främmande lukt i lokalerna. Sex av dem, däribland minst två poliser, drabbades av illamående och andningssvårigheter så allvarliga att de fördes till sjukhus med ambulans. Ytterligare två transporterades till sjukhus på annat sätt. De flesta fick efter undersökning åka hem samma dag, men två personer lades in för observation.

Högkvarteret utrymdes. Fem hundra med­arbetare fick lämna lokalerna, och ett stort område runt högkvarteret spärrades av. På bilder ser man poliser i gasmask bevaka avspärrningarna.

Det rapporterades att medarbetarna hade känt en främmande lukt, och att detektorer på Säpos tak hade givit utslag för låga nivåer av fosgen. Onekligen alarmerande – fosgen användes som stridsgas i första världskrigets skyttegravar. Den efterföljande polisutredningen kunde dock inte förklara sensorernas utslag med något annat än ett tekniskt fel.

Säpohändelsen kan granskas mot de fem kriterier som brukar ställas på ett utbrott av smittsamt psykogent tillstånd. Det fanns kroppsliga symtom. Symtomen tycktes smitt­samma. Att flera medarbetare insjuknade samtidigt kan tyda på smitta från person till person, alternativt att de reagerade på likartat sätt på det falska gaslarmet. De drabbade själva och omgivningen förmodade att symtomen berodde på ett yttre hot. Människor som dagligen arbetar med frågor om möjliga terrorattacker och andra hot kan vara särskilt benägna att reagera på misstänkta signaler som en svag främmande lukt. Det fanns ett stort gap mellan dramatiken vid insjuknande och tillståndets förlopp. Slutligen saknades det kända fysiska, kemiska eller biologiska förklaringar till symtomen.

De initiala rapporterna från sjukvården var återhållsamma. På reportrarnas frågor om vilken gas det rörde sig om svarade sjukvården: ”Vi vet inte om symtomen överhuvudtaget beror på gas.” Polisen kom att utesluta fysiska orsaker, och enligt senare notiser i medierna drog man slutsatsen att symtomen vid insjuknandet varit psykosomatiskt betingade.

Händelsen får illustrera hur diagnosen smittsamt psykogent tillstånd kan vara svår att överväga och acceptera. En viktig slutsats från tidigare utbrott är att ingen är immun mot psykogen smitta – vem som helst kan dras med.

Säpoepisoden var ett miniutbrott. Den senaste stora psykogena epidemin i Sverige handlade om apatiska barn. Farsoten hade stora likheter med ett utbrott av en smittsam sjukdom. Ett första insjuknande, indexfallet, dök upp på en flyktingförläggning i Boden i slutet av 1998. Sedan kom en ganska långsam lokal spridning, följd av en mycket snabb tillväxtfas. Det förekom lokala härdar där det tycktes finnas särskilda förutsättningar för att drabbas.

Anmärkningsvärt var att risken för apati var långt högre i Stockholm än i andra större städer som Uppsala och Göteborg. Det fanns sårbara grupper med hög risk att drabbas, särskilt då barn i åldrarna 8–15 år i romska familjer från Balkan och uiguriska familjer från tidigare Sovjetrepubliker. Epidemin nådde sin kulmen åren 2004–2005. Den verksamma terapin blev den tillfälliga lag om uppehållstillstånd som infördes i november 2005. Under de följande åren förekom enstaka spridda insjuknanden. Också här finns en likhet med far­soter orsakade av virus. En smitta som lever kvar i befolkningen men med mycket lägre risk för in­sjuknande brukar kallas endemisk.

Tillståndet var gåtfullt. Under apatiepidemins mest intensiva fas var jag generaldirektör på Socialstyrelsen. Det fanns en vilsenhet om vad tillståndet berodde på, och hur det bäst skulle förebyggas och behandlas. Det ledde till en utbredd frustration bland vårdens och socialtjänstens medarbetare, i medierna och bland politiker. Den vetenskapligt baserade kunskapen om liknande tillstånd var mycket begränsad, vilket gav stort utrymme för tyckande.

När jag sedan gick i pension ville jag återknyta till mitt tidigare läkarliv. Via organisationen Läkare i världens volontärmottagning träffade jag åtskilliga apatiska barn. Jag frågade, så långt jag minns, mycket sällan om möjlig smittkälla och smittvägar. Varför? frågar jag mig nu.

Tidigt under epidemin hade det på flyktingförläggningar funnits personal som talat om smitta. Men i de heta diskussionerna kring tillståndets orsaker och behandling skymdes frågor om smitta och smittskydd helt av mer dramatiska och medialt gångbara frågor.

I debatten under och efter epidemin blev frågan om möjlig simulering brännande. Det är numera väl belagt att det förekom att föräldrar manipulerade sina barn till att simulera apati. En avgörande fråga blir: Hur ofta? Aldrig eller oerhört sällsynt, enligt en del tongivande barnläkare. Oftast (eller alltid?) enligt en vanlig tolkning av avslöjandena om simu­lerande barn.

Att det under psykogena epidemier av skilda slag dyker upp fall av simulering är inget nytt. Under några år på 1860-talet drabbades Småland av något som kallades predikosjukan, en form av extas som yttrade sig i en oemotståndlig lust att sjunga psalmer och hålla botpredikningar. Så småningom började läkare tala om ”efterapade och tillgjorda” fall av sjukan. Liknande beskrivningar har även förekommit vid andra psykogena epidemier, bland annat på Västbanken, i Jordanien, Kosovo och Storbritannien.

Min egen uppfattning är att man ska vara försiktig med att dra alltför vidlyftiga slutsatser av att det i tillståndets utmarker förekommit fall av simulering. Det är inte simulering som driver smittans utbrott och förlopp.

Diagnosen smittsamt psykogent tillstånd kan vara svår att acceptera. Varför? Diagnosen ifrågasätts, avfärdas. De drabbade känner sig stigmatiserade. Det tidigare använda begreppet masshysteri har uppfattats som kränkande. Det finns något nedsättande i att höra: Nej, det är inget fel på dig, det är bara psykiskt. I detta ligger en feltolkning. Rädslan och ångesten är högst verkliga. De kroppsliga symtom de drabbade upplever är äkta och orsakar lidande. Hjärtat rusar faktiskt. Yrseln och upplevelsen att inte få luft är högst reell, liksom illamåendet och svimningarna.

Visserligen finns det sårbara grupper, men ingen är immun. Ingående kartläggningar har visat att de allra flesta som drabbas under ett utbrott av psykogent tillstånd inte har någon avvikande personlighet jämfört med de som inte drabbas.

Det så kallade Havannasyndromet är ett intressant exempel. Det belyser mycket av komplexiteten kring dessa epidemier och motståndet mot diagnosen smittsamt psykogent tillstånd, på engelska mass psychogenic illness. Det är det i särklass mest utredda av alla fenomen som skulle kunna ha psykogena orsaker. Forskning & Framsteg har tidigare beskrivit Havannasyndromet. Sedan dess har det ständigt dykt upp nya turer i denna historia och det är långt ifrån säkert att vi hört allt.

Vid årsskiftet 2016–2017 började diplomater stationerade på den amerikanska ambassaden i Havanna rapportera att de drabbats av en gåtfull sjukdom. När det amerikanska utrikesdepartementet började sammanställa symtomen blev listan lång: svår trötthet, koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, desorientering, dålig balans, gångsvårigheter, sömnproblem, överkänslighet mot ljud, hörselnedsättning, tinnitus – bara för att nämna en del.

Även de som betraktat Havannasyndromet som ett utbrott av psykogent tillstånd har framhållit att de symtom som de insjuknade upplevt är verkliga. Det rör sig inte om simulering. De som drabbats har verkligen känt sig sjuka.

De flesta hade hört ett främmande ljud i samband med att symtomen först uppträdde. Hade kubanerna eller möjligen ryssarna attackerat diplomaterna med någon form av ljud- eller strålvapen?

Inom kort spred sig smittan till den kanadensiska ambassaden i Havanna. Sedan började fall uppträda bland amerikanska diplomater och CIA-personal på amerikanska ambassader och konsultat i Uzbekistan, Kina, Indien, Sydamerika och Australien. I Europa nådde tillståndet beskickningarna i Wien, Belgrad, Warszawa, Berlin och London.

I dag kan man räkna till fler än 20 olika federala utredningar av Havannasyndromet och dess orsaker, utförda eller initierade av kongressen, departement, myndigheter, underrättelseorganisationer, FBI och armén. En ny sorts epidemi, till synes smittsam, hade drabbat USA: Havanna­syndromets utredningssjuka.

Det mest konkreta fyndet kom när en amerikansk och en brittisk insektsforskare så småningom kopplades in. När de lyssnade på inspelningar av det ljud som förknippats med insjuknandena kände de genast igen parningsljudet från den västindiska kortstjärtade syrsan.

De många amerikanska utredningarna kom till skilda resultat och fick kritik för dålig samordning. Men under 2023 kom en rapport där sju underrättelsemyndigheter presenterade gemensamma slutsatser. Den dåvarande CIA-chefen Bill Burns berättade om två års omfattande utredningsarbete. För CIA:s del hade detta varit en av de mest omfattande och intensiva utredningarna någonsin. Underrrättelseorganisationernas gemensamma bedömning var att ”tillgängliga underrättelserapporter talar emot att fiender till USA orsakat de rapporterade händelserna”. Man hade inte kunnat identifiera ett enda misstänkt vapen. Inte heller hade man kunnat knyta någon av de misstänkta attackerna till någon specifik förövare.

Det mesta talar för att Havannasyndromet rört sig om ett smittsamt psykogent tillstånd. Fyra av de fem kriterierna på tillståndet uppfylls tveklöst: Symtomen är i huvudsak kroppsliga, tillståndet sprids epidemiskt, de drabbade tillskriver sina symtom en yttre hotfull faktor och trots initialt dramatiska symtom överlever alla.

Däremot råder oenighet om det femte kriteriet, att det saknas kända fysiska, kemiska eller biologiska förklaringar till symtomen. I stora drag har det funnits en klyfta mellan de politiskt styrda departementen å ena sidan och de många amerikanska underrättelseorganisationerna å den andra.

Både Trumps och Bidens administrationer, framför allt utrikes- och försvarsdepartementen, har lyft fram det stöd som finns för att Havannasyndromet skulle ha orsakats av fysiska vapen. Ryssarna och deras spionorganisation GRU har hållits ansvariga. Underrättelseorganisationerna, som är mindre politiskt styrda, har i stället dragit slutsatsen att det saknas tillförlitliga bevis för att något nytt hemligt vapen orsakat syndromet.

När utbrottet kom hade den amerikanska ambassaden på Kuba nyligen återöppnats efter att ha varit stängd i 54 år. USA:s diplomater levde i en atmo­sfär som fortfarande präglades av kalla krigets spänningar. Personalen blev en tätt sammanvävd grupp under upplevt yttre hot. Negativa förväntningar florerade. Inför stationering i Havanna hade nya medarbetare fått lyssna på ljudinspelningar av de hotfulla ljuden så att de skulle kunna skydda sig.

De som redan var präglade på syrsornas läte riskerade att påverkas när de hörde dem på plats. Psykogena symtom bröt fram och smittade. Mönstret för hur tillståndet därefter spreds till amerikanska diplomater globalt stärker hypotesen om utbrott av ett smittsamt psykogent tillstånd i slutna miljöer.

Psykiskt belastande miljöer, upplevelser av yttre hot och negativa förväntningar präglar många av historiens smittsamma psykogena epidemier. Det är högst sannolikt att de många teorierna om orsaken till symtomen och de många utredningarna bidragit till smittspridningen. När så många statliga organisationer genomför så omfattande analyser, när medier ägnar så stor uppmärksamhet åt saken, är det då inte något ohyggligt man är på spåret?

Det som säkert också bidragit till att utred­ningar­na blivit till en hel industri är att den oacceptab­la tanken på att högt utbildade amerikaner och kanadensare i statens tjänst – diplomater, CIA-personal, militärer stationerade i främmande länder – skulle kunna vara offer för en psykogen epidemi. Därmed har sökandet efter tidigare okända strålvapen fortsatt och fortsatt.

Motståndet mot diagnosen kan delvis också bero på att de psykologiska och biologiska mekanismer som anses ligga bakom spridningen är så primitiva. Vi kan ha svårt att acceptera att det finns psykologiska processer vi inte rår över – inbyggda fenomen som automatisk härmning och motorisk empati, den medkänsla med andra som tar sig kroppsliga uttryck. Och att rent biologiska komponenter som spegelneuron – särskilda nervceller som gör att man speglar andra människors beteende – skulle vara inblandade. Hamnar vi då inte på en mekanistisk, primitiv nivå?

Jo, mekanismerna kan tyckas primitiva men de har varit till gagn för släktets överlevnad. När en hjort vädrar fara, sätter av och omedelbart får resten av flocken med sig har den satt i gång ett mycket ursprungligt varningssystem. Sådana reaktioner innebär en överlevnadsfördel och har förmodligen selekterats fram under evolutionen.

Samtidigt kan motsvarande mekanismer hos vår egen art ibland bidra till att göra oss sjuka. Ett falskt gaslarm och upplevelsen av en svag främmande doft skapar en stämning som gör att somliga får andningsbesvär, yrsel, hjärtklappning och andra högst påtagliga kroppsliga symtom.