Det här är en del av F&F:s artikelserie om HVB-hem.

På sin ena arm har Kristin Alvåg tatuerat koordinaterna till Tors gård. Hon kom dit i januari 2024 och hade nyss hunnit flytta när Ivo stängde hemmet på hösten samma år.

– Då fick jag ett rejält bakslag för det var som om mitt hem togs ifrån mig, berättar hon.

Nu är hon tillbaka på gården, men inte som intagen utan som hyresgäst i en av lägenheterna som står tomma. Hon har fyllt 19 år och precis läst in sina missade gymnasieår på Komvux. Dessutom jobbar hon som timvikarie på en skola i Visby.

– Jag mår bra nu och jag har som tur är inget i brottsregistret. När jag sökte jobbet var ärlig med min historia, eftersom sådant alltid kommer fram ändå. Jag var glatt överraskad över att de inte hade några synpunkter på det.

Men det har hänt att hon har fått avslag på jobbansökningar efter att ha berättat om sitt tidigare missbruk och om sin psykiatriska diagnos: bipolär sjukdom.

Redan som barn mådde hon psykiskt dåligt, berättar hon, men det var under andra året på gymnasiet som den verkliga ångesten kom. Samtidigt rökte hon hasch allt oftare. När hon fick diagnosen och medicinering mot upp- och nedgångarna upplevde hon ingen förbättring, eftersom drogerna raderade den potentiella effekten. Hennes tidigare vänner drog sig undan och kvar fanns bara de som själva tog droger.

– Jag försökte lura mig själv ganska länge att jag bara rökte då och då men till slut bad jag om hjälp hos psykiatrin. Först var tanken att jag skulle bo på ett abstinensboende men någon kom med idén om att kolla om jag kunde få komma till Tors gård. Det var skönt att få vara på hemmaplan, säger Kristin Alvåg som är uppvuxen på Gotland och har sina föräldrar på ön.

Placeringen var frivillig och hon fick sätta upp sin egen vårdplan, vilket hon tror är en viktig del i att lyckas. Målet var att kunna hantera ångesten och drogsuget.

– Jag har hört från ungdomar som har bott på andra HVB-hem där du ligger i sängen hela dagarna, äter när du vill och gör vad du vill. Så är det inte här, det är tider du ska passa. Det är som en familj.

En av hennes svårigheter var att prata, både med människor och inför människor – såväl de individuella samtalen med personalen som de gemensamma reflektionsstunderna i grupp var rejält utmanande i början.

– När jag kom hit kunde jag svara på ja- och nej-frågor, men jag kunde inte prata fritt. Jag höll mycket känslor för mig själv som jag inte kunde förmedla, vilket skapade en frustration. Det släppte med tiden och jag började kunna sätta ord på saker och ting. Nu kan jag säga till direkt om det är något, utan att någon behöver dra det ur mig.

Med hästarna var det enklare och hon har fortsatt att jobba i stallet. När hon skulle skrivas ut sa hennes mamma: ”Släpp nu bara inte hästarna!”

– De är en väldigt viktig del av mitt liv. Bara att vara i närkontakt med hästarna gör en stor skillnad. Där finns ett lugn och man kan andas ut. Jag kan inte sätta ord på vad de betyder, säger Kristin Alvåg.

När hon kom till Tors gård fick hon precis som alla andra lämna in sin mobil – det upplevde hon som en befrielse.

– Det är det bästa någon har kommit på för att kunna göra en sådan här resa. Jag började läsa böcker, vilket jag aldrig hade gjort innan. Jag löste korsord och skrev till och med dagbok! Jag önskar att jag inte hade haft min mobil nu heller, säger Kristin Alvåg och sneglar mot skärmen på bordet.

En av de stora riskerna som forskare påtalar med HVB-hem är kamratsmitta, alltså att man påverkas negativt av de andra ungdomarna som har liknande eller värre problem. Kristin Alvåg säger att man så klart hamnar i klinch med varandra ibland, men hon tycker samtidigt att det var givande att bo tillsammans med andra.

– Det första man fick lära sig var: Här pratar vi inte om vad vi har gjort utan blickar framåt. Alla vet att det kan väcka saker om man pratar om vissa grejer, när det finns folk som vill komma ur det.

Kristin Alvåg har numera god hjälp av sin medicinering och har siktet inställt på att söka till brandmansutbildningen. Hon har lärt sig att det inte fungerar att försöka stöta bort ångesten och drogsuget.

– Jag låter de känslorna vara med. Jag möter dem och vet att de går över.

Samma dag som vi ses har Ivos beslut om att permanent dra tillbaka verksamhetstillståndet för Tors gård kommit. En av de saker som lyfts fram i beslutet är de årliga skidresor som har genomförts, eftersom HVB-hemmet inte har tillstånd att bedriva verksamhet på andra platser, såsom på en skidanläggning i fjällen. Kristin Alvåg var själv med på en resa till Idre under sin vistelse.

– Det var helt fantastiskt! Resorna görs för att många av dem som bor här har aldrig fått göra något sådant. Det handlar om att få se något annat. Att få göra resan med de här människorna var jättemysigt.

Just att få träna på det vanliga livet utanför HVB-hemmets väggar är avgörande för att klara sig efteråt, säger Kristin Alvåg.

– Det är hur lätt som helst att vara nykter när man var här under Tors vingar, men sedan när man kommer ut i livet … Det var den förberedelsen man jobbade med från att man kom hit till att man gick härifrån.

Tatueringen på armen, den med koordinaterna till Tors gård, gjorde hon i första hand för att påminna sig själv om resan hon hade gjort, men även som en hyllning till HVB-hemmet där hon tidigare var intagen men nu är hyresgäst.

– Hade det inte varit för Tors hade jag med största sannolikhet inte varit vid liv i dag.