Det här är en del av F&F:s artikelserie om HVB-hem.

Redan som liten i Indien drömde Ronja Helénsdotter om att starta ett barnhem – hennes mamma var volontär på ett hem för föräldralösa barn i New Dehli, medan pappan jobbade på Ericsson. Det har inte blivit något barnhem än men väl en vetenskaplig karriär med samhällets mest utsatta barn i fokus. Som forskare i nationalekonomi vid Göteborgs universitet och Massachusetts institute of technology (MIT) i USA utgår hon från stora datamängder för att undersöka hur det går för de barn som tvångsomhändertas enligt LVU, lagen om vård av unga.

– Många blir chockade när jag berättar om resultaten, säger hon.

I sin doktorsavhandling samlade Ronja Helénsdotter in över 20 000 LVU-domar från 2001 till 2019. Bland dessa kunde hon identifiera en grupp med liknande problematik där en del fick tvångsvård bara för att de hade en ”sträng” domare, medan andra var kvar i hemmet, ofta med andra stödinsatser. Därefter jämförde hon utfallet för de båda grupperna.

– Jag trodde att jag skulle hitta att vårt system fungerar väldigt bra och att barnen får en betydligt bättre framtid när de blir tvångsomhändertagna, så för mig var resultatet extremt förvånande. Under de senaste två decennierna så har tvångsomhändertagningarna lett till katastrofala följder för de här barnen, med extremt hög ökning i risken för att de begår brott, hamnar på sjukhus och dör, säger Ronja Helénsdotter.

I gruppen där ett omhändertagande inte är självklart leder tvångsplaceringen till att risken för att barnet eller ungdomen dör innan 20 års ålder ökar med 6,8 procentenheter. Grundrisken för att dö är 1,8 procent i hela gruppen, så tvångsplaceringen höjer risken med flera hundra procent. Med andra ord skulle fler av de här barnen och ungdomarna ha överlevt om de inte hade tvångsplacerats, konstaterar Ronja Helénsdotter.

Suicid står för den största delen av ökningen, men bland dödsorsakerna finns också överdos av droger och i något fall mord.

– Det är hemskt att följa de här fallen i efterhand genom journalanteckningar och dokument. Det är många gånger så tydligt vad som kommer ske. Det finns också exempel på att de blir utsatta för grova brott, främst sexualbrott, och att de sedan tar sitt liv på grund av det.

När det gäller valet av vårdform – familje-, HVB- eller Sis-hem – har hon inte sett några statistiskt signifikanta skillnader. Hon kan inte heller uttala sig om vilken behandlingsmetod som fungerar bäst, eller vad som skiljer ett bra HVB-hem från ett dåligt.

– Det hade varit fantastiskt i framtiden att få tillgång till socialtjänstens data. Då skulle man kunna se de olika placeringarna och följa hur det går för barnen över tid. Det är en studie jag hoppas kunna göra.

Ronja Helénsdotter skulle önska att domstolen i större utsträckning tog hänsyn till vad som verkligen blir bäst för barnet eller ungdomen. Redan 2003 infördes en skrivning i lagtexten om att barnets bästa ska vara avgörande vid beslut enligt LVU. Men det har inte varit tillräckligt, enligt en statlig utredning om LVU som presenterades i april 2025. Utredningen lutar sig mot Ronja Helénsdotters forskningsresultat och föreslår ändringar i lagen för att ytterligare stärka barnrättsperspektivet.

– Ett problem är att domarna inte får veta hur det går. Det skulle kunna vara viktigt i framtiden att de faktiskt får någon form av uppföljning, säger Helénsdotter.

Samtidigt betonar hon att de dystra forskningsresultaten inte ska tolkas som att samhället ska låta bli att omhänderta barn, bara att de som tar beslutet ska betänka vilken risk och möjlighet det medför i varje specifikt fall. Hon lyfter också fram att de som uttrycker suicidala intentioner måste få mer psykiatrisk vård och aldrig lämnas ensamma. Riskerna för att ungdomarna påverkar varandra negativt behöver också minskas, till exempel genom att noga överväga vilka som placeras tillsammans.

– En väldigt viktig slutsats är att vi behöver förändra någonting i det nuvarande systemet. Alla barn förtjänar att växa upp i trygga, bra förhållanden, säger Ronja Helénsdotter.