Kommer årets Nobelpristagare också att drabbas av hybris?

I början av oktober är mediereaktionerna på Nobelprisen nästan genomgående positiva. Och det är inte svårt att förstå. Ett Nobelpris är en extraordinär bekräftelse på en vetenskaplig eller kulturell prestation. Men kritiska röster saknas inte. Intressant nog kommer några av dem från pristagare själva.

Matematikern Richard Hamming, själv en prisbelönt forskare, fann att Nobelpristagare generellt producerar mindre och sämre forskning efter priset. Författaren T.S. Eliot var mer drastisk när han jämförde Nobelpriset med en begravning. Och André Lwoff, som tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1965, beskrev hur den nyvunna berömmelsen plötsligt förändrade villkoren för arbetet.

Nobelpristagare, menade han, ”förvandlades över en natt till filmstjärnor”: Strålkastarljuset skapade förväntningar som gjorde det svårt att fortsätta arbeta som tidigare. Ett exempel på det fick jag när jag mötte Nobelpristagaren i kemi Francis Arnold 2025. Hon berättade om två oväntade hedersuppdrag efter priset, varav ett i en populär tv-serie: ”Dels fick jag en roll i Big bang theory, dels en plats runt bordet i Vita huset i presidentens vetenskapsråd”.

Det säger något om vetenskaplig auktoritet. Ett Nobelpris belönar en prestation, men det producerar samtidigt en ny offentlig roll. Den som tidigare kunde ägna sig åt ett smalt forskningsproblem blir plötsligt någon som journalister vill intervjua, universitet vill visa upp och allmänheten vill höra åsikter från. Den auktoritet som byggts upp inom ett specifikt forskningsområde kan börja följa med personen långt utanför laboratoriet.

Här kan vi ha nytta av den skämtsamma diagnosen nobelit. Det är ingen medicinsk diagnos. Men som satiriskt begrepp fångar det en baksida av Nobelprisets glans: när pristagaren börjar betraktas (eller börjar betrakta sig själv) som en person vars omdöme är tillförlitligt också på helt andra områden.

Hybris hör därför hemma bland nobelitens tänkbara symtom, en överdriven tilltro till den egna förmågan att bedöma frågor som ligger utanför den egna expertisen.

Linus Pauling är ett klassiskt exempel. Han tilldelades Nobelpriset i kemi 1954 och Nobels fredspris 1962. Senare kom han att förespråka mycket höga doser C-vitamin och hävda att vitaminet kunde ha medicinska effekter, bland annat mot cancer, påståenden som inte fick stöd av den samlade kliniska evidensen.

Ett annat exempel är den nederländske zoologen Nikolaas Tinbergen, som belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1973 för studier av djurs beteende. Men redan i sin Nobelföreläsning samma år kom han in på ett sidospår och kopplade barns autism till känslomässigt kalla mödrar. Hypotesen har sedan dess blivit ett exempel på hur en pseudovetenskaplig förklaringsmodell kan få konsekvenser långt utanför forskarens eget fält.

Exemplen är otaliga, här nöjer jag mig med ett till. James Watson tilldelades med Francis Crick och Maurice Wilkins Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1962 för upptäckten av dna:s struktur. Under senare delen av sitt liv blev Watson också uppmärksammad för uttalanden om bland annat intelligens, genetik och ras som låg långt utanför den forskning som gav honom Nobelpriset. Uttalandena fick konkreta konsekvenser: Institutioner tog avstånd från honom och utmärkelser drogs tillbaka (dock inte Nobelpriset).

Här uppstår en märklig form av dual use. Vetenskaplig auktoritet är i grunden något gott: Den gör att välgrundad kunskap kan få genomslag. Men samma auktoritet kan också ge tyngd åt påståenden som är illa belagda eller ligger utanför den egna kompetensen.

På universitetet är en forskares auktoritet normalt inbäddad i ett system av kritisk granskning. Utanför universitetet fungerar det annorlunda. I en intervju eller debatt kan beteckningen ”Nobelpristagare” fungera som en generell kvalitetsstämpel. För publiken kan det vara svårt att skilja mellan ”en Nobelpristagare säger detta” och ”detta är vad forskningen visar”.

Skillnaden blir särskilt betydelsefull i en offentlighet där uppmärksamhet i sig är en valuta. Nobelpriset skapar inte bara vetenskaplig prestige utan också kulturellt och socialt kapital. Litteraturvetaren James English har beskrivit priser som ett centralt sätt att omvandla och förhandla mellan olika former av kapital (kulturellt, ekonomiskt, socialt och politiskt). I den meningen är Nobelpriset mer än en medalj. Det är också ett effektivt instrument för att flytta auktoritet från en arena till en annan.