Annons

Var var Odysseus?

Homeros hämtade inspiration från tidiga sjöfarares resor i Medelhavet.

Odysseus var enligt legenden kung över Ithaka, en liten ö utanför Greklands västkust. Han deltog i den tioåriga grekiska belägringen av Troja i västra Mindre Asien strax söder om inloppet till Dardanellerna och är omskriven i Homeros Iliaden för sitt hjältemod. Det var han som förde befälet över de greker som tog sig in i Troja gömda i den berömda trähästen och erövrade staden omkring 1250 f.Kr.

Odysseus irrfärder börjar när han och hans män lägger ut från Troja efter dess fall. Resan hem till Ithaka borde inte bjuda på några väsentliga svårigheter och ta högst några veckor. Den tog dock tio år, och av den besättning på sammanlagt 500 man som lämnade Troja i en flottilj med tolv skepp, skulle Odysseus ensam få återse fädernejorden.

Berättelsen om Odysseus hemfärd överlevde den ekonomiska och kulturella nedgång som drabbade Grekland mellan 1200 och 800 f.Kr. och nedtecknades enligt traditionen av Homeros fem hundra år senare, omkring 735 f.Kr.

Inte bara en skepparhistoria

Sjöodjur och jättar, nymfer och vackra kvinnor är vanliga ingredienser i en god skepparhistoria. Så ock i diktverket Odysséen. För Homeros samtid var långa sjöresor vanliga. Man beundrade de djärva sjöfararna, och deras bedrifter levde vidare i folkfantasin. Verkliga och uppdiktade upplevelser blandades i berättelserna.

I dag betraktar forskningen såväl Odysséen som Iliaden som skönlitterära verk. Men mycket tyder på att beskrivningen av den maritima miljön kan vara baserad på tidiga sjöfarares resor i västra Medelhavet. Vid tiden för trojanska kriget seglade grekiska handelsmän in i Tyrrenska havet mellan Italien, Sardinien och Sicilien och upprättade handelsplatser i Italien från Tarantobukten i öster till Sardinien i väster.

År 1871 lyckades en tysk affärsman och amatörarkeolog, Heinrich Schliemann, lokalisera Troja med hjälp av uppgifter hämtade ur Iliaden, trots att topografin uppvisade många avvikelser från vad som där uppgavs.

En turkisk-amerikansk kartläggning av sedimentavlagringar i området har sedermera givit nya och säkrare data om hur strandlinjen gick och hur terrängen såg ut framför Troja vid tiden för belägringen. John Luce, professor emeritus i antikens historia och tidigare verksam vid Trinity College i Dublin, Irland, har med ledning av dessa uppgifter visat att dåtidens topografi faktiskt överensstämmer med beskrivningen i Iliaden. Han har vidare demonstrerat att beskrivningen av Ithakas geografi i Odysséen är så verklighetstrogen som om Homeros själv besökt ön.

Homeros är dock sparsam med topografiska uppgifter som kan identifiera de platser som Odysseus besökte. De uppgifter om färdtider och vindriktning för vissa etapper som han ger är så vaga att de inte hjälper oss att fastlägga resvägen. Vinden anges aldrig närmare än till ett av de fyra väderstrecken. Dessutom kan kursen väsentligen avvika från vindrikningen om man seglar för bidevind.

Exakt återgivning

Sundet som vaktades av Skylla och Charybdis är en av de få platser som man med säkerhet kan identifiera. Beskrivningen måste avse Messina-sundet som skiljer Sicilien från det italienska fastlandet, eftersom den ger en bildlig men exakt återgivning av tidvattnets speciella uppträdande i just detta sund. Vattnet strömmar där i en riktning under i genomsnitt sex och en kvarts timme, för att under nästföljande sex och en kvarts timme strömma i motsatt riktning. Tiden på dagen då strömmen ändrar riktning hänger samman med månens faser. När strömmen är som starkast rör sig vattnet med en hastighet av nästan 5 knop, vilket motsvarar den fart som Odysseus skepp kunde prestera som bäst. Odysseus gjorde alldeles rätt när han styrde nära Skylla. Den sydgående strömmen flyter nämligen fortast längs fastlandskusten, där en 72 meter hög klippa, som i dag går under namnet Scilla, utgör ett lättigenkännligt landmärke för inloppet till Messinasundet.

Den nordgående strömmen är kallare och mer saltmättad än den sydgående. Dessa små skillnader i vattnet ger upphov till vattenvirvlar kort efter att strömmen i sundet har vänt. Den mest fruktade virveln var långt in i vår tid Charybdis, som fortfarande kan beskådas cirka 200 meter från stranden på Capo Peloro på Siciliens nordligaste hörn. Den är numera ganska beskedlig men kan nå en utsträckning av upp till hundra meter och bestå i nästan en halvtimme. Den uppstår fyra gånger under ett dygn och inte tre som uppges i Odysséen, men grekerna räknade nog bara de gånger den kunde ses i dagsljus under seglingssäsongen. Ingen kunde tänkas avsiktligt försöka gå genom Messinasundet i becksvart mörker. Innan man förstod vad som styrde vattenflödet genom sundet, måste en färd därigenom ha varit ett äventyr fullt av mystik och övernaturliga krafter.

Andra platser har också sin motsvarighet i västra Medelhavet. En kopparsmidd, ogenombrytlig mur sluter in Vindarnas ö, skriver Homeros, och precis så uppfattar man Maltas brant stupande sydkust på håll från sjön. Bortsett från grannön Gozo uppvisar ingen annan ö i västra Medelhavet samma helgjutna kopparröda kustgördel. På motsvarande sätt kan den skyddade ankarplatsen inne i den 1,5 kilometer långa, men bara 100 meter trånga, viken omgiven av 40 meter höga klippor vid Bonifacio på Korsikas sydspets ha legat till grund för Homeros beskrivning av Odysseus landningsplats inför mötet med laistrygonerna.

Redan under antiken

Även under antiken fanns de som hade en bestämd uppfattning om de platser som Odysseus hade besökt, som grundade sig på en levande tradition. Historieskrivaren Thukydides och dramatikern Euripides kom på 400-talet f.Kr. också fram till att Skylla och Charybdis var lika med Messinasundet.

Historieskrivaren Eforos menade ungefär samtidigt att Flegreiska fälten väster om Neapel representerade dödsriket dit Odysseus for för att tala med siaren Teiresias om vägen hem. Vattenånga och svavelväten strömmar ur Solfatarakratern på Flegreiska fälten och är fylld med kokande och bubblande blåsvart dy. Ett besök där ger en åskådlig bild av hur man i antiken kan ha föreställt sig dödsriket som "evigt höljt i dimmor och moln".

Hundra år senare berättar naturfilosofen Theofrastos att en utlöpare till Apenninerna kallas Kirkes - antagligen dagens Monte Circeo - därför att folk trodde att nymfen fordom bott där. Monte Circeo ligger inte på någon ö utan är landförbundet med Pontinska träsken. Men kommer man från havet, stiger Monte Circeos 541 meter höga topp ensamt och dekorativt upp som en ö över horisonten.

Något oväntat hade man under antiken uppfattningen att den storm som Odysseus och hans män råkade ut för när de rundat Greklands sydspets förde dem nästan rakt västerut till den fruktbara ön Djerba utanför Tunisiens östkust, trots att vinden sades komma från norr. En annan oklar lokalisering rör Kalypsos ö. Odysséen anger mycket tydligt att den borde ligga i Tyrrenska havet norr om Messinasundet. Men för att Odysseus flotte skulle driva rakt mot ön Korfu, som ansågs vara faiakernas land, började man redan på 200-talet f.Kr. att betrakta Gozo som Kalypsos hemvist. Stolt visar man på Gozos nordkust upp en grotta som sägs ha varit Kalypsos. Den ligger överst i en klippvägg 80 meter över stranden, och på vintern blåser en kall nordlig vind rakt in i den. Det är svårt att tänka sig grottan som ett kärleksnäste.

På 800-talet f.Kr. började Grekland återhämta sig från sin ekonomiska och kulturella svacka. Framsteg inom skeppsbyggnadskonsten ledde till att större och bärkraftigare skepp byggdes. Sjömanskapet utvecklades så att sjöresorna blev säkrare. Man lärde sig att utnyttja havsströmmarna i Messinasundet i stället för att frukta dem. Jättar och monster, nymfer och sirener utgjorde inte längre något hot mot sjöfarten. Den första grekiska kolonin, Pithekoussai på ön Ischia i Neapelbukten, grundades cirka 770 f.Kr. och följdes några decennier senare av Kyme i utkanten av Flegreiska fälten samt av Zankle och Rhegion på var sin sida om Messinasundet. De som lyssnade till berättelsen om Odysseus kände säkert igen många av de platser som det talas om i Odysséen, vilket kan ha bidragit till dess popularitet och att den överlevt till våra dagar.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar