I centrum av 1900-talets politiska tänkande

”Den banala ondskan” är det begrepp som Hannah Arendt är mest känd för, efter hennes rapport från rättegången mot nazisten Adolf Eichmann 1961. Banaliteten låg i den medelmåttighet och tanklöshet med vilken Eichmann tycktes ha begått sina brott. Senare har det påvisats att han var mer ideologiskt driven än vad Arendt såg.

Kanske är det synd att så mycket av Arendts eftermäle hakats upp på det. Som idéhistorikern Anders Burman visar i sin biografi var hon en extremt mångsidig författare som formades av och formade mycket av 1900-talets tänkande. Viktigast är hennes analys av det auktoritära politikens mekanismer i Totalitarismens ursprung.

Av de mindre kända delarna ur hennes rika tänkande blev jag mest överraskad över att hon redan 1948 förespråkade en federal tvåstatslösning i Israel-Palestina – och varnade för riskerna med att utveckla en exkluderande israelisk mononationalism.