Annons
Ernst Fehr satsar på skambud

Ernst Fehr.

Bild: 
Jann Lipka

Ernst Fehr satsar på skambud

Människans känsla för rättvisa är minst lika viktig för världsekonomin som egennyttan. Det anser Ernst Fehr, Nobelpristippad ekonom och före detta österrikisk mästare i brottning.

Ernst Fehr är van att låta försökspersoner göra upp om pengar i olika typer av spel. I dag spelar han själv. Det är mest på skoj, men pengarna är riktiga. Experimentet kallas ultimatumspelet.

Jag har gett tio stycken tiokronorsmynt till Jann Lipka, F&F:s fotograf. Han och Ernst Fehr ska dela på pengarna. Jann får vara hur snål som helst. Ernst Fehr kan bara välja mellan att tacka ja till det han erbjuds, eller – om han tycker att andelen är för liten – säga nej. Ett nej betyder att ingen får några pengar alls.

Jann räcker över tre av de tio mynten, avsiktligt snål för att testa ekonomiprofessorns känsla för rättvisa. Vi befinner oss i ett litet arbetsrum på Ekonomikum vid Uppsala universitet. Ernst Fehr är här för att ge en serie föreläsningar. Han väger mynten i handen och ler brett.

– Jag accepterar! Det räcker till en kopp espresso. Utmärkt!

Som välavlönad ekonomiprofessor i Schweiz tycker han sig tåla ett skambud, men tillägger att han i just den här situationen skulle ha sagt nej till två mynt.

I hans laboratorium vid Universität Zürich är spelarna studenter som inte vet ett skvatt om varandra. I det läget brukar två tredjedelar av buden hamna på mellan 40 och 50 procent av hela summan. Mer än hälften av alla bud under 20 procent blir nobbade.

Det kanske inte låter så konstigt. Men det går på tvärs emot ekonomernas traditionella bild av människan som en vinstmaximerande Homo economicus. En sådan varelse borde ju inse att ett mynt är mer än inget alls, och därför alltid tacka ja. Trots det väljer många att i praktiken betala för att knäppa den orättfärdige på näsan.

Ernst Fehr har ägnat decennier åt att utforska detta sinne för rättvisa. Tillsammans med hjärnforskare har han bland annat visat att försökspersoner blir mer villiga att acceptera ett uselt erbjudande efter så kallad transkraniell magnetstimulering som rubbar aktiviteten i hjärnans högra framlob. Försökspersonerna tycker fortfarande att erbjudandet är uselt. Skillnaden är att magnetstimuleringen hämmar deras impulser att göra något åt saken.

Under de senaste åren har hans namn dykt upp i spekulationerna inför tillkännagivandet av Riksbankens ekonomipris till Nobels minne. Ernst Fehr ler åt skriverierna, säger att det är ju roligt, och förklarar att hans framgångar till stor del beror på ett tursamt misslyckande.

Ernst Fehr växte upp tillsammans med tre syskon i byn Hard i Österrike, där föräldrarna drev ett åkeri. I tonåren blev han österrikisk mästare i brottning och verkar fortfarande vara i fin form. Han rör sig kvickt och smidigt. Men den vidare brottarkarriären tog slut efter en axelskada i skidbacken. Ernst Fehr bestämde sig då för att lägga sina krafter på studier. Valet stod mellan teologi och ekonomi.

– Jag tyckte, och tycker fortfarande, att skillnaderna mellan rika och fattiga i världen är oacceptabelt stora och ville göra något åt orättvisorna, säger han.

Han valde ekonomi, och hittade en klubb för likasinnade vid universitetet i Wien. Han spricker upp i ett av sina breda leenden när jag frågar vad klubben hette.

– Den hette Röd börskrasch! Men det var inte jag som hittade på namnet, säger han.

Medlemmarna läste böcker av ekonomiska tänkare som Karl Marx och John Maynard Keynes och diskuterade vägen till ett mer rättvist samhälle. Numera är flera av Röd börskrasch-kamraterna professorer och arbetar på prestigeuniversitet som Princeton i USA och London school of economics i Storbritannien.

På 1980-talet var de sammansvurna mot tidens yuppieideal. I filmen Wall street från 1987 slog finanshajen Gordon Gecko fast att girighet är bra: ”Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet klargör, genomlyser och fångar essensen av evolutionens idé.”

Vid samma tid skrev Ernst Fehr en vetenskaplig uppsats om arbetslöshet – med en utgångspunkt så långt från Gordon Geckos man kan komma. Han tog fasta på känslan för rättvisa. Även i länder utan lagar eller gemensamma avtal om minimilöner är det sällsynt att arbetsgivare erbjuder löner långt under den vedertagna nivån – trots att människor utan jobb säger sig acceptera i stort sett vilken lön som helst. Hur kan det komma sig?

Den centrala idén i Ernst Fehrs uppsats är att anställda gör ett dåligt jobb om de tycker att lönen är orättvis. Det begriper arbetsgivare – och undviker därför att sänka löner, eller att anställa någon med betydligt lägre lön än vad som är brukligt i branschen.

Men detta enkla resonemang mötte motstånd. Ernst Fehr misslyckades kapitalt med att få sin uppsats publicerad i någon av de många ekonomiska tidskrifter han skickade den till.

Han noterar att ekonomer – precis som alla andra – blir olyckliga om de får mindre betalt än vad de tycker är rättvist. Men när det gäller att bygga modeller för hur marknader fungerar är rättvisa inte någon faktor att räkna med. Maximerandet av den individuella nyttan, som regel i form av pengar i plånboken, stämmer bättre överens med den ekonomiska forskningens oskrivna lagar, enligt Ernst Fehr.

Men en brottare ger sig inte. Uppsatsen var ett misslyckande – som blev början på en lysande karriär. Han satsade på att utforska människans känsla för rättvisa med olika experiment i gränslandet mellan ekonomi, psykologi och neurovetenskap, och blev av bara farten en pionjär inom ett stort forskningsfält som numera kallas neuroekonomi.

I ett av sina senaste experiment gav han det manliga könshormonet testosteron till kvinnor som skulle fördela pengar i ultimatumspelet (se F&F 2/2010). Massor av experiment med råttor, möss och andra djur har visat att testosteron gör djuren aggressiva, vilket har lett till ett slags folktro på att testosteron även gör människor själviska och hänsynslösa.

Men i ultimatumspelet visade det sig att de som fått en testosterontablett var mer givmilda än de som fått sockerpiller. Samtidigt fanns det en tydlig effekt av förväntningar. Kvinnor som trodde att de fått testosteron och inte sockerpiller blev i stället mindre givmilda, oberoende av om de trodde rätt eller fel.

Ernst Fehr och hans medarbetare drog slutsatsen att testosteronets biologiska effekt är att sporra en strävan efter status. För en människa kan det gynna strategier som minimerar risken för ett bakslag i umgänget med andra.

I sociala situationer är vi människor mycket speciella. Jämfört med andra djur är vi överlägsna i konsten att samarbeta i stora grupper utan att vara nära släkt med varandra.

– Visst finns det människor som för det mesta är själviska, som bidrar till det gemensamma bara om de är tvingade. Men det stora felet med traditionell ekonomisk teori är att den utgår från att alla måste tvingas. Det är inte sant, säger Ernst Fehr.

Han nämner åklagarna som tar striden mot maffian i Italien, trots att de själva och deras familjer riskerar att bli mördade. De hade kunnat välja att göra något annat. Samma sak gäller de politiska aktivister som utmanade regimen i Kina på Himmelska fridens torg i Peking under våren 1989, och som till och med ställde sig framför diktaturens framryckande pansarvagnar.

– Att göra så är att handla altruistiskt. Om de hade varit framgångsrika skulle det ha gynnat alla, inte bara dem själva, säger Ernst Fehr.

Moderna samhällen är styrda av institutioner som gynnar samarbete: domstolar, poliser, lagar och regler som tvingar människor att hålla vad de lovar. Men sådana institutioner är relativt nya påfund i mänsklighetens historia. Ernst Fehr menar att de till stor del vilar på altruistiska handlingar i det förgångna. Och här tycker han att traditionell ekonomisk teori går i baklås.

– Om man utgår från att alla måste tvingas till osjälviskhet blir det svårt att förklara hur institutionerna har uppstått. Varför skulle själviska människor någonsin bry sig om att bygga goda institutioner?

Ernst Fehr verkar inte speciellt bekymrad över att många evolutionsbiologer anser att människor som till synes beter sig osjälviskt faktiskt gynnar sig själva eller sina släktingar, till exempel genom att bygga upp ett gott rykte som kan vara bra att ha i framtiden.

– Det ultimata beviset för osjälviskhet är exempel från krig då en soldat kastar sig över en granat i stället för att fly, och därmed räddar sina kamrater. Sådant har hänt. Den som offrar sig så har definitivt ingen framtid, säger Ernst Fehr.

Mindre extrema former av osjälviskhet har han sett i sitt laboratorium. I ett av experimenten har deltagarna möjlighet att betala för att straffa den som åker snålskjuts på andras investeringar i ett gemensamt projekt. Varje krona spelaren betalar för att skipa rättvisa leder till att egoisten får böta tre.

Spelarna utnyttjar gärna denna möjlighet att sätta snyltare på plats, även om de bara ser vad han gör i form av siffror och symboler på en datorskärm, och även om det bara gäller en enstaka affär mellan personer som aldrig kommer att ha något med varandra att göra igen. Människor är helt enkelt villiga att betala för rättvisa som aldrig kommer att gynna dem själva.

Den viljan skiljer sig åt mellan olika individer. Nyligen upptäckte Ernst Fehr och hans medarbetare att de som är mest benägna att betala för att straffa den orättfärdige har lägre aktivitet i hjärnans högra framlob än andra.

Med tiden har Ernst Fehr blivit alltmer intresserad av hur processer i hjärnan påverkar ekonomiska beslut. Han har bland annat visat att nässprej med hormonet oxytocin gör människor mer tillitsfulla i affärer med okända personer. Han har också hittat fysikaliska processer i hjärnan som förändras när en person bryter ett löfte.

– Min dröm är att inom fem år ha en vettig modell över hjärnaktivitet som kan förutsäga beteende, individuellt och socialt, säger Ernst Fehr.

Samtidigt är han starkt engagerad i frågan om rättvisa i stort, och hur världsekonomin egentligen fungerar. Han vill inte kalla sig socialist eftersom han anser att socialister har en överdriven tro på statens förmåga att lägga livet till rätta.

– Men det behövs en välfärdsstat som till exempel ser till att alla har en sjukförsäkring. Att vissa är utan sjukförsäkring i USA är oacceptabelt, säger Ernst Fehr.

Han hade kunnat bli politiker. Direkt efter sin universitetsexamen blev han erbjuden jobbet som privatsekreterare åt Österrikes dåvarande inrikesminister, socialdemokraten Karl Blecha. Det skulle ha varit en språngbräda rakt in i den politiska maktens centrum. Men Ernst Fehr tackade nej.

– Jag var 23 år gammal och kände att jag behövde förstå världen innan jag började förändra den.

Han har inte ångrat beslutet. Karl Blecha blev senare tvungen att avgå på grund av en politisk härva kopplad till olagliga vapenaffärer med Iran. Den typen av tumult slipper man som universitetsprofessor.

Och han menar att forskning är ett bra sätt att förändra världen. Tillsammans med sin bror driver han ett konsultbolag som använder resultaten för att hjälpa företag och organisationer att bli effektivare genom att ta hänsyn till människors känsla för rättvisa. En av kunderna är ett arabiskt land (han vill inte säga vilket) som vill ha hjälp att förändra värderingar inom poliskåren.

I hans stora kontaktnät finns också religiösa ledare. I fjol deltog han i ett seminarium tillsammans med den tibetanska buddhismens överhuvud Dalai Lama. Frågan de diskuterade var om det finns plats för altruism i det ekonomiska systemet.

– Efter finanskrisen upplever många att världen helt och hållet styrs av girighet. Så är det inte, och det är viktigt att sprida budskapet att det också finns mycket altruism i familjer, på arbetsplatser, mellan vänner och i organisationer. Utan den skulle världen vara en mycket sämre plats, säger Ernst Fehr.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar