Annons

Albert Einstein fick stort gehör för sina nomineringar. Nästan alla hans föreslagna kandidater belönades förr eller senare ett Nobelpris.

Bild: 
SPL / IBL Bildbyrå

Den dolda makten över nobelpriset

Vad händer egentligen bakom kulisserna när Nobelpristagarna ska väljas ut? Handlingarna är hemliga i femtio år, men sedan lättar sekretessen. Genom att studera nomineringarna går det att upptäcka intressanta mönster.

Författare: 

Publicerad:

2015-11-20

Innehållet i Alfred Nobels testamente blev känt i januari 1897, och väckte stor uppmärksamhet i såväl svensk som internationell press. New York Times skrev i en artikel från 1897 att ”ett antal framstående män i Norge och Sverige har en uppgift framför sig som otvivelaktigt kommer att skänka dem mer besvär än ära”. Presen på de prisutdelande institutionerna – Kungliga Vetenskapsakademien, Karolinska institutet, Svenska Akademien och den norska Nobelkommittén – för att hitta rätt pristagare, var stor.

Det fanns ett par stora frågor att ta ställning till innan man kunde börja dela ut prisen. För det första: Hur skulle man vara säker på att man hittade de mest värdiga pristagarna bland alla forskare, författare och fredskämpar som fanns i världen? Och för det andra: Hur skulle man hantera den stora mängd ansökningar om att få priset som redan hade börjat strömma in? Risken var att man skulle drunkna i arbete utan att ändå hitta rätt.

Båda problemen fick en elegant lösning när man kom på tanken att använda ett nomineringssystem. I stället för att ta emot ansökningar, lät man experter inom de olika fälten föreslå pristagare – och man tillät inte att de föreslog sig själva. På så sätt behövde man inte läsa igenom alla mer eller mindre seriösa ansökningar, och framför allt gav nomineringarna en god överblick av situationen i de olika priskategorierna.

Både nomineringar och diskussioner om pristagare var hemliga. Det enda som skulle synas utåt av Nobelkommittéernas arbete var det färdiga beslutet. Valet av pristagare kunde sedan motiveras närmare – men man kommenterade inte dem som inte fått priset. Detta berodde på att det för både förslagsställare och prisutdelare var en grannlaga uppgift att välja ut enskilda personer att belöna. Kommitténs ledamöter var ofta personligen bekanta med de nominerade. Hemligstämpeln skapades dels för att kommitténs ledamöter skulle kunna diskutera fritt, dels för att det skulle vara svårt att få folk att nominera om systemet var offentligt.

Samtidigt har det hela tiden funnits ett stort intresse för hur Nobelpristagarna väljs ut, och genom en stadgeändring 1974 kom arkiven att öppnas för historisk forskning – med en fördröjning på femtio år. Därigenom har vi fått en inblick i hur nomineringssystemet faktiskt fungerade under prisets första decennier. Genom att studera hur nomineringarna fördelades har historiker kunnat iaktta vissa trender.

Under prisets första decennier var det väldigt tydligt att de som hade rätt att nominera föreslog kandidater från det egna landet. Av de nomineringar som inkom från Frankrike och Storbritannien under åren före första världskriget gällde över 80 procent landsmän. Dessa tendenser förstärktes sedan under och omedelbart efter första världskriget. Men i slutet av 1920-talet kan man se hur ett par kandidater bröt nationsbarriärerna: Erwin Schrödinger och Werner Heisenberg. Deras insatser var så viktiga att deras nationalitet inte längre spelade någon roll för förslagsställarna i Frankrike och Storbritannien.

Av detta går att utläsa att de generella trenderna i nomineringsstatistiken kan vara beroende av enskilda individer. Det syns förstås ännu mer på prisutdelarnas nivå. Det förmodligen tydligaste exemplet på en enskild persons inflytande över Nobelpriset är Svante Arrhenius, som under åren från prisets instiftande 1900 till sin död 1926 spelade en viktig roll för prisen i fysik och kemi. Han var under denna period den svenska vetenskapens klarast lysande stjärna, en internationellt erkänd forskare, kemist, och dessutom uppskattad föreläsare och författare av populärvetenskap. Han var djupt involverad i Nobelpriset från första början, och faktiskt en av arkitekterna bakom hela Nobelprissystemet.

Arrhenius var fysikalisk kemist, med kompetens inom såväl fysik som kemi. Formellt var han ledamot av fysikkommittén, men i praktiken var han även en informell ledamot av kemikommittén. Detta innebar att han kunde påverka vilka som fick priset – och vilka som inte fick det. Ett exempel är Arrhenius mentor Wilhelm Ostwald, som fick vänta till 1909 innan han fick ett pris. Innan dess hade han vägrat att offentligt stödja atomteorin, det vill säga tanken att atomer faktiskt finns i sinnevärlden och inte bara som vetenskapliga hypoteser. Så länge Ostwald motsatte sig atomteorin var Arrhenius utlåtanden till kemikommittén negativa. Men när Ostwald år 1909 ändrade sig, omvärderades han av Arrhenius – och fick kemipriset.

Men inte ens Arrhenius lyckades varje gång. När han 1903 försökte driva igenom att han själv skulle få halva priset i fysik och halva i kemi stötte han på patrull. I stället fick han nöja sig med kemipriset – och blev därmed Sveriges förste Nobelpristagare.

Att enskilda personer kan få ett så stort inflytande är kanske inte så förvånande när det handlar om ledamöter. Men på grund av nomineringssystemet kan även personer utanför Nobelkommittéerna få extra stor möjlighet att påverka valet av pristagare. Detta gäller inte minst tidigare Nobelpristagare, eftersom den som får priset därefter har rätt att varje år föreslå nya pristagare inom samma kategori. En pristagare som blev väldigt lyckosam i sina förslag var Albert Einstein, som fick 1921 års fysikpris. Nästan samtliga personer som han föreslog fick Nobelpris. Redan 1918, innan han själv blivit Nobelpristagare, hade han ombetts att föreslå kandidater. Han nominerade då Max Planck, som fick priset samma år.

År 1923 kände han att det var svårt att välja bland alla framstående fysiker, så han gjorde en stor nominering av tio personer. Sex av dessa fick så småningom priset, och bland dem som inte belönades fanns till exempel Arnold Sommerfeld, som var en väldigt stark kandidat, men som saknade en enskilt viktig upptäckt som kunde belönas. Även när Einstein fick fel så hade han alltså nästan rätt.

Under åren före andra världskriget föreslog han sedan Arthur Compton, Louis de Broglie, Werner Heisenberg och Erwin Schrödinger – och fick gehör.

Under de sista decennierna före sin död 1955 betraktades Einstein, om än vördnadsfullt, som något av en föredetting. Hans motstånd mot kvantfysiken hade under 1920-talet inneburit en stimulerande intellektuell utmaning för Niels Bohr och Werner Heisenberg, men nu kändes det snarare bakåtsträvande. Därför är det än mer slående att Einsteins nomineringar fortsatte att resultera i priser. År 1940 föreslog han Otto Stern och I.I. Rabi, forskare som fick priset 1943 och 1944. Under åren däremellan delades inga priser ut. År 1945 föreslog han Wolfgang Pauli, som fick priset samma år – och 1951 gjorde han sin sista nominering, till Walther Bothe, som också belönades med Nobelpris.

Detta kan tolkas som en enastående fingertoppskänsla för viktig vetenskap. Eller vittnar det i själva verket om att Nobelkommittén för fysik lyssnade extra mycket på Einstein? Förmodligen ska hans betydelse inte överdrivas. Den viktigaste faktorn för att en person ska få priset är Nobelkommitténs utvärdering, och sådana görs av alla kandidater, oavsett vem som föreslagit dem. Allt annat är underordnat – men det betyder inte att det helt saknar betydelse varifrån förslaget har kommit. Inte minst kan det gälla när ett pris ska delas ut. Om en person år efter år får många nomineringar så kan det förstås påverka kommittén, det är Einsteins eget Nobelpris ett bra exempel på. Inte så att de många nomineringar som han fick gav honom en gräddfil, men hans ställning som världens mest berömde fysiker fick Nobelkommittén i fysik att anstränga sig extra för att hitta ett sätt att belöna honom, trots att den fortfarande ansåg att hans teorier var kontroversiella.

På det stora hela kan man säga att de som nominerar spelar en väldigt viktig roll, men mer som grupp än som enskilda personer. Deras förslag ger Nobelkommittéerna en unik överblick över vilka insatser som de mest framstående forskarna betraktar som inflytelserika. Och i sista hand är det ändå de prisutdelande institutionernas uppgift att välja pristagare. De ska först och främst ta hänsyn till vilka av de nominerade som gjort de mest framstående vetenskapliga upptäckterna, och dessutom måste de säkerställa att det är rätt personer som belönas. Ibland kan det finnas personer som har gjort banbrytande insatser men som har verkat i skymundan, personer som är mindre kända och därför fått färre nomineringar – men som har gjort sig minst lika förtjänta av ett Nobelpris.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar