”Gamla nazistnätverk banade väg för Nobelmötet”

Sommaren 1951 samlades en grupp Nobelpristagare i staden Lindau vid Bodensjön i södra Tyskland, bara sex år efter att Nazityskland kapitulerat. Den tyska vetenskapen hade isolerats från omvärlden, och nu ville två läkare från Lindau börja bygga upp kontakterna igen.

Det blev början på en tradition som samlar Nobelpristagare och unga forskare från hela världen. Så även i år när Lindaukonferenserna firade 75 år. Vid årets möte i juli lyfte tidigare förbundskanslern Angela Merkel och förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier fram initiativet som en brobyggare mellan akademi och politik.

Men 1951 var det långt ifrån självklart att en liten stad i det efterkrigstida Tyskland skulle kunna locka världens främsta forskare. De båda initiativtagarna saknade dessutom ett internationellt kontaktnät.

Ett avgörande sammanträffande blev därför att greve Lennart Bernadotte accepterade att bli mötenas hedersbeskyddare. Han hade vuxit upp i Sverige, men var sedan länge bosatt i sitt barockslott på blomsterön Mainau, inte långt från Lindau. Tillsammans med sin hustru Sonja bidrog han till att ge konferenserna glans och synlighet långt utanför Tyskland. I dag för dottern Bettina Bernadotte af Wisborg traditionen vidare.

Men andra svenskar var inte lika positiva. Nils Ståhle, Nobelstiftelsens vd under 1950-talet, avböjde ett officiellt samarbete. Ännu långt senare fanns det ”gnissel” mellan Lindau och Stockholm, enligt Lars Heikensten, Nobelstiftelsens vd 2010–2020.

Konferensens utveckling är väldokumenterad. Visserligen beskrev tysk press det första mötet 1951 syrligt som en ”folkhögskola på Nobelprisnivå”, men med superstjärnor som fredspristagaren Albert Schweitzer fick träffarna internationell uppmärksamhet några år senare. Mainaudeklarationen mot kärnvapen från 1955 visade att Nobelpristagarna också ville använda sin auktoritet i globala politiska frågor. Ett projekt för att återupprätta akademiska kontakter utvecklades till en arena för vetenskaplig diplomati.

Det finns alltså mycket att fira. Men även om Nobelpristagarmötena i Lindau på många sätt symboliserar en framgångssaga efter andra världskriget, säger de också något om hur Tyskland hanterade sitt förflutna. Västtysklands återinträde i internationella sammmanhang skedde nämligen bakom en slöja som länge dolde orsakerna till den tidigare isoleringen.

En av de två initiativtagarna, läkaren Gustav Parade blev medlem i det tyska nazistpartiet 1937. Efter den så kallade denazifieringsprocessen klassificerades han slutligen som ”medlöpare”. Hur partimedlemskap och individuellt ansvar under nationalsocialismen ska bedömas är en komplicerad fråga. Men redan detta faktum väcker frågor. Särskilt eftersom denna del av historien hittills inte har haft någon plats i Lindaus egen minneskultur.

Samtidigt är Lindau långt ifrån ensamt om detta. I Tyskland hamnade nazismens historia länge i bakgrunden när relationerna till omvärlden skulle återupptas. Föreställningen om Nazitysklands kapitulation som ”nollpunkten” (Stunde Null) gjorde det möjligt att tala om en ny början utan att konfrontera det förflutna. Var tystnaden kring nazismen en förutsättning för att Nobelprojektet i Lindau över huvud taget skulle kunna lyckas?

Även här finns en svensk dimension. En tidig stödperson var den tysk-svenske Nobelpristagaren Hans von Euler-Chelpin, som under andra världskriget var aktiv i pronazistiska föreningar och hade direkt kontakt med Hermann Göring. Detta var alltså inte en svart-vit historia där Tyskland stod på ena sidan och ett demokratiskt Sverige på den andra.

De tidiga mötena i Lindau samlade med andra ord inte enbart personer som stod fria från kopplingar till den tidigare regimen och representerade en demokratisk nystart. Bland de första gästerna fanns Nobelpristagare som Adolf Butenandt, som i vetenskapshistorisk forskning granskats kritiskt för sina kopplingar till nazismen. Detsamma gäller Werner Forßmann, Nobelpristagare 1956, som anslöt några år senare och deltog i inte mindre än 16 Lindaukonferenser.

Det mest anmärkningsvärda är inte att konferensernas grundare var medlem i tyska nazistpartiet eller vilka kopplingar olika deltagare haft till nazismen. Det som sticker ut är tystnaden kring denna historia. Trots att Tyskland i dag är känt för sin minneskultur har Lindaukonferensernas egen berättelse länge saknat plats för dessa frågor.

När Lindaukonferenserna nu fyllt 75 år har de utvecklats till ett slags vetenskapens Davos. Just därför vore det ett tecken på mognad att inte bara fira traditionen, utan också reflektera över de egna blinda fläckarna.

Nils Hansson modererade ett samtal under invigningsceremonin i Lindau 2025 med Nobelpristagarna Frances H. Arnold, Martin Chalfie och John M. Jumper. Samtalet handlade om konsekvenserna av att vinna ett Nobelpris.

Läs mer om årets Lindau-möte: Kan datorn ersätta labbet?