Annons

Auschwitz

Auschwitz-Birkeanu ett par mil väster om Krakow i södra Polen. På denna perrong skedde den första selektionen. 

Bild: 
Henrik Höjer

Förintelsens detaljer

Två nyutkomna böcker fördjupar bilden av förintelsen. Forskning & Framstegs redaktör Henrik Höjer har läst dem.

Publicerad:

2019-01-25

I slutet av januari 1945 övergavs Auschwitz av sina fångvaktare. Överlevaren Primo Levi har berättat om händelsen i sitt vittnesmål Är detta en människa? I ett par dagar hördes artillerield när fronten närmade sig, och inifrån lägret såg de överlevande fångarna våg efter våg av retirerande soldater, ”tyskar till häst, tyskar på cykel, tyskar till fots, beväpnade och obeväpnade”. Men plötsligt var de borta. Kort därpå, den 27:e januari, nådde de första ryska soldaterna lägret.

I Auschwitz mördades minst 1,2 miljoner människor, och datumet då lägret öppnades av Röda armén är numera förintelsens minnesdag.

F&F har genom åren bevakat många nya forskningsresultat om förintelsen, till exempel förekomsten av sexuella övergrepp, hur man sett på gärningsmännen, graden av kunskap om övergreppen när de skedde samt hur en av cheferna på mellannivå agerade

Det kommer hela tiden nya rön om förintelsen. Den tyske historieprofessorn Peter Longerich ger en god bild av forskningsläget kring förintelsens planering och upptakt i sin nya bok Hur förintelsen planerades. Wannseekonferensen 1942. Han analyserar i detalj vad som skedde under denna konferens, där 15 tjänstemän planerade den ”slutgiltiga lösningen”. 

En av många lärdomar är hur språket gradvis hade radikaliserats och korrumperats. Innebörden av byråkratiska termer och begrepp som ”lösningar”, ”aktioner” och ”deportationer” framstår som underförstådda av de inblandade. Ursprungliga planer på att utvisa judarna fick revideras på grund av krigsutvecklingen, och bland annat en växande känsla av undantagstillstånd och brådska resulterade i förintelsen.

Ett halvår innan Wannseekonferensen, som hölls i Berlin den 20 januari 1942, hade förintelsen inletts längs med östfronten. Detta skede brukar kallas Holocaust by bullets och karaktäriserades av masskjutningar av judar av SS och deras ofta lokalt rekryterade hjälptrupper i Ukraina, Baltikum och dagens Vitryssland.

Delar av detta behandlas i en annan ny bok: Vårt folk. En resa genom den litauiska förintelsen av den litauiske journalisten Ruta Vanagaite och den israeliske historikern Efraim Zuroff, som även är föreståndare för Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem.

Förintelsen i Litauen utmärkte sig genom att hela 96 procent av judarna mördades. Och så många som 20 000 litauer medverkade i någon form till detta. Landet har fortfarande inte riktigt gjort upp med sin historia.

Ett av många led i att förstå förintelsens begynnelse på östfronten sommaren 1941 är den sovjetiska säkerhetstjänstens agerande. Detta har tidigare belysts av den amerikanske historikern Timothy Snyder. Nazitysklands blixtkrig mot Sovjetunionen, som inleddes den 22 juni 1941, var initialt extremt framgångsrikt. Över fyra miljoner tyska soldater angrep längs en 3 000 kilometer lång front. Redan det första dygnet hade man på sina ställen trängt över 60 kilometer in i Sovjetunionen. Den sovjetiska armén och administrationen flydde österut inför de snabbt avancerande tyskarna. De sovjetiska fängelserna var dock fulla av politiska fångar som man inte hann ta med sig. Många av fångarna avrättades innan den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD flydde österut. Det handlar sannolikt om minst tiotusentals politiska fångar – till stor del ukrainska och baltiska nationalister – som mördades på några veckor. 

När tyskarna anlände öppnades fängelserna och anhöriga fick identifiera sina ofta torterade och mördade släktningar. I Litauen hävdades att några av de skyldiga NKVD-männen var sovjetiska judar. I den nazistiska propagandan kopplades ständigt kommunismen ihop med judendomen. I Litauen fick därmed judar i allmänhet skulden för fångmassakrerna, och i den radikaliserade situationen krävdes hämnd för oförrätterna. I boken Vårt folk dokumenteras litauiska förövares och åskådares vittnesmål och – som Nobelpristagaren Svetlana Aleksievitj skriver i förordet – alla vill vara offer, ingen vill vara bödel. I Litauen odlades en berättelse som gick ut på att litauerna var offer för judar som hade välkomnat den sovjetiska ockupationen 1940 och att judar gynnades av sovjetmakten. Dessutom påstods det att judar dominerade NKVD som hade mördat fängslade litauiska patrioter innan de flydde de annalkande tyskarna. Denna antisemitiska berättelse underblåstes av de nazistiska erövrarna, som hela tiden hävdade att Sovjetunionen dominerades av judiska intressen. 

Resultatet blev att över 200 000 judar sköts ihjäl på över 200 platser i enbart Litauen. 

Själv besökte jag Auschwitz i södra Polen senast i höstas – med samma blandade känslor som vid tidigare besök: Platsen är lika mycket historisk mark som en yta för massturism. Oavsett det makabra i de enorma köerna till souvenirbutikerna utanför lägret, träffas man med full kraft av historiens tyngd när man går in under den ikoniska skylten ”Arbeit macht frei”. Själva huvudlägret är ganska litet, men annexet Auschwitz-Birkenau ett par kilometer därifrån är gigantiskt. Det är svårt att beskriva känslan av att gå där – men man glömmer garanterat aldrig ett besök.

I dagarna är det alltså 74 år sedan den sovjetiska armén närmade sig platsen. Primo Levi beskrev känslan: ”Frihet. Bräschen i taggtrådsstängslet gav oss en konkret bild av innebörden. Vid närmare eftertanke betydde frihet inga tyskar mer, inga selektioner mer, inget arbete, inga slag, inga appeller och, senare, kanske hemfärd.”

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

1

Kommentarer

Ett intressant och viktigt ämne som behandlas i "Vårt folk" men tyvärr faller den i den vanliga fällan. De blandar religion och politik, de litauiska judarna var väl också litauer? Man för fram långa resonemang om att hatet mot judarna hade felaktiga grunder och säger t.ex. att i NKVD så var x% litauer, y% litauiska judar och z% ryssar, men dom litauiska judarna var väl också litauer och ingick alltså i x och hur många av ryssarna var judar? Jag försvarar inte på något sätt antisemitismen, men i en så allvarlig faktabok ska man kunna kräva att fakta är fakta. inte glidningar. De citerar också en litauisk-amerikansk professor som utan kommentarer får jämföra Ungern och Rumänien och deras tidigare fascistiska regimer med Litauen som inte hade haft det. Nu är jag ingen specialist på fascisterna i Ungern och Rumänien, men fascismen som politisk ideologi är inte antisemitisk, så jämförelsen är irrelevant. Litauen var f.ö. också i mellankrigstiden att betrakta som en diktatur, även om den kanske inte hade några klara fascistiska förtecken.
Det blir lite osmakligt när boken i sig har rasistiska förtecken. Dom litauiska judarna var litauer. Om man separerar dom från "litauer" så gör man sig själv skyldig till rasism. Boken handlar om litauiska judar kontra litauiska icke-judar, inget annat.
Tyvärr är det en fälla som många böcker om förintelsen faller i. Det är samma andas barn som när man i samband med dom svenska koncentrationslägren skiljer på "svenskar" och "kommunister".

Lägg till kommentar