Annons

Myten om 1800-talssupandet

Det finns inga tillförlitliga uppgifter över brännvinsdrickandet före 1855. Även om drickandet var ett stort samhällsproblem, framför allt bland de snabbt ökande fattiga, har denna period behäftats med en rad myter. Den mest seglivade är uppgifterna om att brännvinskonsumtionen under 1830-talet skulle ha legat på ofattbara 46 liter per person och år.

Källan är Sigfrid Wieselgrens nykterhetspolitiska skrifter. Genom nykterhetsrörelsens arbete och hans far prästen Peter Wieselgrens agitation minskade, enligt sonen, konsumtionen mellan 1830 och 1850 med 50 procent och med ytterligare 60 procent fram till 1856. Räknar man i liter brännvin per invånare blir minskningen under perioden 1830 till 1856 hela 37 liter, från 46 till 9 liter!

Dessa siffror saknar grund, och konsumtionsminskningen ter sig helt orealistisk. Inte desto mindre har den tagits för sanning av flera efterföljande forskare. Sigfrid Wieselgrens auktoritet på området bidrog säkerligen till att man inte ifrågasatte dessa siffror.

Tvärtemot denna bild av brännvinskonsumtionen kan man på goda grunder anta att det i stället under perioden 1830-55, och framför allt från slutet av 1840-talet, skedde en ökning av brännvinskonsumtionen. För detta talar en ökning av antalet fylleriförseelser och grövre brott under samma period.

Dessutom slog fabriksbränningen igenom med full kraft. Effektivare bränning gav billigare och bättre sprit. Nya avsättningsmarknader skapades, och tillgängligheten till brännvin på landsbygden och i bruksorterna ökade i och med 1846 års beslut om att upphäva restriktionerna mot handel på landsbygden. Brännvinet blev den viktigaste varan för det snabbt växande antalet handelsbodar på landet.